Mörkrets tjänare

Kapitel :: Två

                       

Antons POV

"Ta tillfånga Epsilonen och Etan, döda resten!" Jag strider bredvid Alpha Cameron jag märker att han rycker till. Jag ser i ögonvrån att Epsilon Midas och Eta Allison börjar springa mor skogsbrynet. 

'Täck dem' Alpha Cameron ger sina order. Han tillägger 'bilda en mur'. 

Alla krigare börjar bilda en mur. Vi ställer oss i täta led efter varandra. Alphans nästa order kommer snart. 

'Vi måste stå ut i minst tjugo minuter för att ge dem ett försprång, efter det kan vi retirera'. Till mig länkar han 'Anton, du och dit delta får evakuera alla som är i skyddsrummet. Bege er mot DeppForest flocken, vi får hoppas på hjälp där ifrån'. 

'Ja Alpha' svarar jag genast. 'Lukas, Justin kom' 

Jag börjar springa i från de ihop brakande flockarna. Jag försöker att inte trampa på de livlösa kropparna som ligger lite överallt. Lukas och Justin springer upp jämsides med mig. Justin har en långt sår längs sidan, men när jag frågar säger han att det är okej. 

Vi springer mot det stora flockhuset som ligger i mitten av flockens by. Flockhuset är en stort mörkt trähus. Det har tre våningar och en källare. När vi nästan är framme vid saktar vi in. Jag puffar upp dörrarna med nosen.

Jag springer upp till övervåningen och till mitt rum. Jag skiftar och tar på mig kläder. Jag springer ner till Justin och Luke. De står och väntar tålmodigt på mig. Vi går sedan till trapporna som leder ner i källaren. I källaren är ett slags skyddsrum. Vi går ner för marmortrappan och kommer fram till en stor stål dörr.

Jag kanackar lätt på den med min knoge och väntar. En liten lucka öppnas. Jag tar till orda. 

" Zeta Anton"säger jag. Personen som befinner sig på andra sidan dörren drar igen luckan. Strax där efter öppnas den tunga stål dörren med ett gnissel. Alla i rummet har vänt sina blickar mot mig. Det är omegas och barn här nere. 

"Vi kommer inte kunna hålla ställningen länge till" säger jag. Jag pausar och fortsätter " Vi måste bege oss till DeepForest flocken packa det viktigaste, vi beger oss om en minut."

Snabbt blir det liv i alla. Alla vet vad de ska göra. Vi står bara och tittar på medan alla packar ner sina tillhörigheter. 

Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara här nere, oron för alla på slagfältet. Att vara hjälplös. Att veta att när man kommer upp till markytan kommer massa personer vara döda. Vänner, släkt och familj. Jag ryser vid tanken, jag skulle aldrig stå ut med det. Jag slåss mycket hellre. 

När alla är klara börjar alla gå i organiserade led upp för trapporna och ut genom flockhusets stora dörrar. Väll uppe skiftar de flesta. 'Justin spring i förväg och rapportera om du ser något, Lukas spring sist'. Jag tar täten och börjar jogga. Jag är fortfarande i människoform, men skiftar när vi fått upp farten. 

Connor är på alert. Min varg kan jag lita på. Jag kastar hela tiden blickar bakåt för att se att alla hänger med. Vi når snart skogsbrynet. 

Allisons POV

En brun varg kommer fram och nosar på mig, jag ligger stilla. Min skuldra gör ont.  Vargen vänder sig om och springer in i skogen. Nu är jag ensam. Midas hade bet mig lämna ett märke eller något om jag mådde bra.

Jag reser mig upp. AJ! Min skuldra värker, kniven sitter fortfarande kvar. 

Jag drar med en av mina framtassar mot närmsta träd. Klorna sjunker in i den sega stammen. Jag ristar med en klo något som går att tolka som ett A. Det får räcka som märke åt Midas.