Acide // F.S

1

Äntligen va dagen här. Skolavslutning. Idag har jag officiellt gått ut första ring. Jag är faktist väldigt taggad att få spendera två månader utan dessa inkompetenta elever. Speciellt Felix, Oscar, Ogge, Omar och Alexander.
Det som gör ondast är att inget har förändras. Efter det som hände så har de fortfarande betett sig likadant. De har fortfarande lett åt mig, sagt hej till mig, tittat mig i ögonen. Som om allt var som vanligt.

Med nervösa steg rätar jag till den vita spets klänningen som klär min kropp. Den slutar strax ovanför knäna och är tajt över brösten men lösare nedtill. Håret hänger löst i stora lockar på mina axlar. Jag sväljer ner en klump i halsen när skolan tornar upp sig.

Snabbt går jag in genom de tunga trä dörrarna. Men istället för att mötas av trötta elever med kläder som ingen bryr sig om, möter jag fina elever med klänningar oh kostym. Varenda person bär ett stort leende på läpparna. Jag andas ett djupt andetag innan jag också drar på mig ett stort leende.

Påväg mot skoltoaletten kryssar jag förbi människorna. Jag spärrar chockat upp ögonen när en stor arm slingrar sig runt min midja och drar mig tillbaka. Tanken om att det är Lukas flyger förbi och jag flämtar drastiskt. Jag blir pressad mot personens bröstkorg och känner de lätta andetagen i nacken. "Vad fin du är Sandra" viskar en dov röst ut. Mina känslor blir direkt laddade när jag hör vem det är. "Felix, släpp mig" Mumlar jag med blicken i marken. Han håller dock om mig hårdare och gosar ner sitt ansikte i min hals. Hur mycket jag än gillar det, så kan jag inte. Jag är redan förkrossad.

"Nej, släpp" säger jag kallt och gör en ansats till att komma loss. Felix lyssnar inte ett dugg, istället börjar han att placera små kyssar längs min hals. "Jag vill inte" fräser jag och sprattlar som en galning. Men tydligen har Felix blivit döv. För han bryr sig inte alls och fortsätter att placera kyssar. Den illamående känslan som kom varje gång då Lukas rörde mig kommer tillbaka och min blick flackar nervöst. "Men släpp Felix! Eller ska du kanske våldta mig som Lukas huh?! Vart är manuset till detta?!" Skriker jag sorgset. Felix slutar genast upp med allt. Greppet blir lösare runt mig, så jag tar min chans och springer därifrån.

Gråtandes störtar jag in på en toa. Denna dag var inte planerad såhär. Jag tittar mig i spegeln och förundras över mitt sorgsna uttryck. Hur kan man ens vara så här trasig. Hackigt sätter jag på kranen och sköljer mitt ansikte. Hjärtar bankar fortfarande hårt.

När en röst ljuder i högtalarna förstår jag att det är dags. Snabbt fattar jag tag på mina grejer och möter min blick i spegeln. Ett stort fake leende klistrar jag på. "Du klarar det" mumlar jag till mig själv innan jag går ut ifrån toan.
När jag kommer ut har rektorn redan börjat babbla om hur stolt han är och om våra prestationer. Suckandes slår jag mig ner på en plast stol lite längre bort. Alla föräldrar lyssnar intresserat och hummar ibland.

"Vi har också lite pris som vi vill utdela" säger rektorn plötsligt. Jag lägger sakta min uppmärksamhet till han igen. "Okej, först ut. Årets solstråle. Även när solen inte lyser så gör du det! Välkommen upp, Alina Andersson!"
En glad tjej från trean går fram till scenen följd av applåder och jubel.
"Näst ut, årets sångare. Din fantastiska röst chockerar oss alla! Välkommen, Omar Rudberg!" Fortsätter han. Det hugger till i hjärtat, men ang gör mitt bästa för att hindra det. Jag ger en lien tafatt applåd när han skrattandes rusar till scenen.

Så håller det på i minst tio minuter till. Han säger ett pris, en motivering och sedan får personen komma upp. När det äntligen var dags för sista priset suckade jag nöjt. "Sist men absolut inte minst har vi årets fighter. Denna person brottas med svåra frågor kring samhället och står stolt upp för sina åsikter. Vi alla borde var Som du och se på de verkliga problemen i livet! Välkommen, Sandra Berg!" Säger rektorn med ett stort leende och blicken fäst på mig. Också tar jag in ljudet av applåder och jubel innan jag fattar vad som egentligen händer.

Klumpigt reser jag fånig från stolen. Sakta går jag förbi stolsrad efter stolsrad och får många klappar på axeln. Mitt falska leende är kar på läpparna och jag gör mitt yttersta för att ingen ska se igenom det. Jag går upp för den lilla scen trappan innan rektorn drar in mig i en stor kram. När jag tar emot diplomet passar jag på att titta ut över den otroliga folkmängden. Mina ögon fastnar på Felix. Han tittar redan på mig med en ledsen blick. Snabbt skakar jag av mig den och tackar rektorn.

Hur ska jag klara denna sommar?

****
NY BOOOK
Sååå är ni taggade för denna uppföljare???
Pusssssssss