Acide // F.S

2

Mina steg styr jag mot busshållplatsen. Snabbt som attan hade jag rusat ifrån skolavslutningen. Chansen att möta Felix hade annars varit för stor. Med diplomet i handen nynnar jag lite på en gammal sommarplåga och synar omgivningen.
En otrolig tung sten lämnar mina axlar ju längre bort jag kommer ifrån skolan. Tanken på att jag har sommarlov börjar att sjunka in.

Till min otur missar jag bussen med två minuter. Suckandes slår jag mig ner på den gamla, sönderklottrade bänken. Nu måste jag vänta i en halvtimme innan nästa buss går. I ögonvrån skymtar jag fyra killar komma gåendes. Jag behöver inte ens titta för att veta vilka det är. Deras röster kommer närmre, och så gör deras steg med. Snabbt tittar jag ner i mitt knä och gör allt i lin makt för att inte låta de se mig. Min taktik jag kör på är att vara helt knäpptyst.

Precis som jag fruktade stannar alla stegen precis framför mig. Men jag ger inte upp. Fortfarande sitter jag knäpptyst med blicken ner i knät. Medveten om att fyra killar stirrar på mig. "Sandra? Vad gör du här" frågar Omar glatt. Tillsvar suckar jag lite innan jag reser mig upp. Fortfarande tittar jag ner börjat med snabba steg börjar att gå därifrån. Men min plan lyckas inte så väl då jag går in i en varm bröstkorg. Istället suckar jag bara igen innan jag går åt ett annat håll. Men självklart går jag in i en annan bröstkorg.  Tårarna börjar sakta att rinna ner för mina kinder. Uppgivet sätter jag mig ner på bänken igen. Jag drar upp knäna till hakan och gömmer mitt ansikte i mina händer. "Snälla, gå" mumlar jag förtvivlat. De suckar bekymrat. Jag känner en varm hand läggas på min rygg.

Skrämt ryggar jag tillbaka och flyttar mig åt sidan. "Sluta, rör mig inte. Jag vill inte ens veta vart era manus är" fräser jag och ställer mig upp. För första gången tittar jag upp. Och möter Felix mjuka blick. Som jag en gång trodde älskade mig. De suckar igen innan alla tar ett steg närmre mig. "Sandra sluta nu" säger Oscar bedjande. Ett tomt skratt lämnar mina läppar. "Ska jag sluta? Det var väll inte jag som följde några jävla manus? Men nu har Lukas fått som han vill. Jag är redan krossad. Så ni behöver inte strö salt i såren" fortsätter jag argt.

Fort tränger jag mig förbi Ogge. Men jag hinner inte långt innan hans starka arm tar tag om min hand.  Innan jag hinner blinka börjar de att gå någonstans. Med mig dragandes efter sig. "Släpp mig för i helvete! Jag vill inte, snälla släpp mig" ropar jag förtvivlat ut. Dock verkar ingen lyssna på mig. Så jag gör det som faller mig in. Jag sätter mig ner. På den hårda, grusiga asfalten sätter jag mig. Ogges arm rycks med och han blickar förvirrat ner på mig.

"Killar vi har ett problem" muttrar Ogge irriterat. Jag drar in ett hackigt andetag igen och flackar nervöst med blicken. De andra killarna vänder sig om och höjer ögonbrynen nämnde ser mig. Bestämt korsar jag armar över bröstet och sätter mig i skräddarställning. Ogge släpper ut ett lågt skratt innan han för en sekund släpper greppet om mig. Under den sekunden tar jag min chans. Fort som blixten ställer jag mig upp och hinner precis skymta Felix chockade ansikte innan jag springer. Jag springer som aldrig förr. Steg och rop hörs bakom mig men det är inget som jag fokuserar på.

Mitt liv är patetiskt. Jag är patetiskt. Ingen gillar mig. Alla låssas bara. Jag springer snabbare mot mitt nyliga mål. Tågstationen. Flåsandes kutar jag upp för några trappor och vidare in centralen. Många blickar lägger sig på mig. Men jag bryr mig inte ett skit. Ett tåg mot Märsta kommer om två minuter. Jag springer i krokar och svänger som aldrig förr för att skaka av mig Felix och de andra. Snart har jag kommit upp på perrongen. Avlägset kan jag se de gula tåg lamporna som sakta kommer närmre och närmre. Ingen verkar lägga speciellt mycket fokus på att fyra killar springer efter mig.
Adrenalinet pumpar i kroppen. Bara några meter kvar nu. En svag vind pust möter mig.

Jag tar sats. Tåget är nära. Mitt patetiska liv kan ta slut nu. Vem ska ändå sakna mig? Med ett leende på läpparna hoppar jag. Jag hoppar högt och hoppar långt.
Men leendet på läpparna faller då en stark arm tar tag om mina höfter och drar tillbaka mig. Hårt landar vi båda på perrongen igen.

Jag gråter som aldrig förr. Varför var han tvungen att stoppa mig? Personen sätter sig tungt på min midja och tar tag om mina armar. "VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!" ryter en arg Felix och tittar mig i ögonen. Jag morrar lite till svar och hulkar kraftigt. "DU KUNDE JU FÖR I HELVETE DÖTT!" Fortsätter han sårat.

Jag gråter ännu vildare och sjunker ihop under Felix.  Mitt motstånd sjunker och tillslut ligger jag bara som en liten sorgsen hög. Felix sjunker också ihop över mig. Han börjar att gråta och snyfta som aldrig förr. Snabbt kliver han av mig och drar in mig i hans famn. Hans hand stryker mig över håret och trycker mitt huvud emot hans hals.

Så där sitter vi. Två tonåringar på t-centralen och gråter hejdlöst i varandras famnar.

****
guys boken blir bättre sen okok