Acide // F.S

3

Felix tårar blöter sakta ner min tröja. Trots att vi har fått flera konstiga blickar på oss så sitter vi kvar här på perrongen. Gråtandes.

Tillslut drar Oscar upp mig i hans famn. Ett ilsket läte lämnar Felix läppar och han är också uppe på fötter. "Hon är min" ryter han och tar tag om min kropp. Förvirrat tittar jag på de båda ilskna killarna som intensivt stirrar på varandra. Men turligt nog avbryter Ogge deras kamp. Stelt tar Felix täten och påbörjar vandringen ut ur centralen.

Istället för att fortsätta åt det håll som killarna släpade mig till så går alla fyra åt motsatt håll. De mumlar något till varandra och utbyter nöjda blickar. Ansträngt försöker jag att lyssna, men till ingen nytta. När de svänger av vid en gata börjar mitt lokalsinne att fungera. Vi var påväg mot min lägenhet. Lättat andas jag ut och fiskar diskret upp nyckeln i fickan. För aldrig att jag kommer låta de gå upp i mitt hem.

Det var det enda säkra som jag har kvar nu. Ingen familj. Inga vänner. Bara ett hem.
Vi går sakta in i det kalla trapphuset. Våra steg ekar och ingen säger något. Plötsligt stannar alla utom Felix. Han fortsätter med mig i ett stengrepp. Tröttsamt lägger jag inte ens en tanke på det och lutar mitt huvud mot felix bröst. Han tar snabbt nyckeln ifrån mina händer och lirkar på något konstigt sätt in det i låset. En varm vind viner emot oss då dörren öppnas. Suckandes släpper Felix ner mig på en liten pall. "Varför följer du med mig?" Mumlar jag till honom. Han ser på mig med ett höjt ögonbryn innan han tar av mig ena skon.

"För att du är självmordsbenägen gumman" muttrar han och sliter av mig den andra skon. Jag himlar lite med ögonen och letar efter hans blick. "Och vems fel var det?" Fortsätter jag nu irriterat. Felix blir direkt mer spänd i sina rörelser och han drar in ett hackigt andetag.

Under tystnad bär han in mig i mitt sovrum. Hans stora, kalla händer trär försiktigt av sig min skolavslutnings klänning som jag fortfarande bar. Men nu är den dock mycket smutsigare. Fort som attan bäddar han ner mig i sängen. "Felix? Vad håller du på med?" Muttrar jag när han drar av sig sina byxor. Han ger mig ett snett leende. Men egentligen speglar det så otroligt mycket sorg. "Jag tänkte lägga mig och sova bredvid dig" ler han. Ett smärtsamt sting skaver i hjärtat. "Vart är manuset?" Viskar jag och kryper ihop till en liten boll. Aldrig skulle Felix vara med mig självmant. Allt handlar bara om ett jävla manus.

Bekymrat köper han ner bakom mig. Ett par starka armar drar mig intill sig och visar ner huvudet i min varma nacke. "Sandra, jag älskar dig" säger han plötsligt. Ett tomt skratt lämnar mina läppar. "Nej Felix. Du älskar att såra mig" säger jag tillbaka med blicken fäst på den vita väggen. En irriterad suck lämnar han innan en blöt kyss lägs i min nacke. "På riktigt Sandra, jag älskar dig" muttrar han ohörbart. Jag gör mitt bästa för att inte ta åt mig av orden. För de är falska. Precis som Felix. "Ljug inte för mig Felix" viskar jag sorgset. Snabbt kramar han om mig hårdare och lämnar mjuka kyssar i mitt hår. "Du vet att jag inte ljuger" yttrar han sårat. Men trots allt han har gjort mot mig, så kan jag inte låta bli att känna skuld. "Jag vet att du följer ett manus" svarar jag kallt.

Han suckar besviket men sätter sig upp. "Varför tror du inte på mig?" Frågar han sorgset. Jag stirrar länge in i hans ögon för bekräftelse om skoj. Men han var döds allvarlig. "För att du är precis som alla andra, lögnare" fortsätter jag ledset.
"Tack Felix" säger jag plötsligt efter en liten stund av tystnad. "För vad" mumlar han förvirrat.

"För att du har fått mig att inse att alla som har sagt jag älskar dig ljuger"

****
När fan ska hon sluta tjata om det där jävla manuset???