Acide // F.S

13

Idag var dagen här. Den dag som jag så länge har fruktar för. Nu ska vi tillbaka till lägenheten, och möta de andra killarna. Jag vill inte. Har ingen lust alls. Men jag måste.

Felix står otåligt i hallen och stampar med foten medan jag stressar runt som en galning. Jag bär bara ett par gamla jeans och en av Felix t-tröjor. Över det har jag Oscars jacka och Ogges plånbok ligger säkert i fickan. Fast rätt tom är den.

"Eh Felix jag ska bara se så att jag stängde av spisen" ljuger jag och tassar in i köket. Tanken om att de här människorna faktiskt har svikit mig förut varnar mig och jag förbereder mig till det yttersta. Snabbt går jag fram till en låda där jag vet att Felix har knivar. Mina ögon sveper över de vassa föremålen tills jag når mitt mål. En stor, lång och vass kökskniv ligger fint i ett plast hölje. Jag tar den försiktigt och gömmer den innanför jackan. För säkerhetsskull du vet.

Vi vandrar längs gatorna intagnas. Endast mina nervösa andetag och Felix lugna är det som hörs. Jag känner efter varje steg hur den plast täckta kniven nuddar min mage.  För att inte Felix på något sätt ska märka mitt lilla vapen så drar jag den alldeles för stora jackan tätare kring min spinkiga kropp.
Mitt hyreshus tornar upp sig. Genast känner jag hur illamåendet stiger och allt jag vill göra är att springa tillbaka. Men ändå så biter jag ihop och andas djupt.

Väl inne i porten så känner Jag hur den välkända lukten av tvättmedel slår emot mig, och trots att jag inte vill erkänna det, så har jag saknat det här. Vi går försiktigt upp för trapporna och för varje steg så ökar ångesten med dubbelt. Jag vill inte. Jag kan inte. Men jag ska.
Svetten bryter ut och fuktar ner min panna. Tillslut blir allt för mycket. Jag stannar. Mitt i ett trappsteg så slutar jag att röra på mig. Felix vänder sig undrande om och synar min skakiga kropp oroligt.

"Nej" viskar jag och tittar ner i golvet. Felix suckar tyst men går ner de två stegen som skiljer oss åt. "Hey, det kommer att gå bra. Vi ska bara säga hej" mumlar han och stryker bort en hårslinga från mitt ansikte. Jag svarar ingenting. Jag drar bara in ett djupt andetag. Han lutar sig fram mot mitt öra. "Och du har ju en kniv med dig, så vad ska egentligen hända?" Viskar han och lägger handen över kniven. Tyst flämtar jag till och möter hans retsamma ögon. Han visste hela tiden.

"Hur fan kunde du veta det?" Utbrister jag chockat. Han skrockar lite och fortsätter att dra med mig upp för trappan. "För att hallen och köket ligger mittemot varandra. Det är svårt att missa när du drar fram en näst intill stor jävla yxa" flinar han stolt. Snopet tittar jag på honom. Sedan så skakar jag på huvudet. Den killen är omöjlig.

Tillslut stannar vi framför den mörka trädörren sommar så gott som orörd ut. Mitt namn sitter fortfarande kvar på den silvriga brevlådan som glänser i ljuset från de halvt fungerande lamporna. Långsamt drar jag in ett andetag och fäster den tydligt på dörren. Felix klämmer till min hand och stryker min handrygg med sin tumme.

Hans andra hand höjs långsamt och styr sin väg mot ring klockan. Men snabbt så ändrar den riktning mot min kind. Lugnt placeras den där och jag hinner knappast titta på Felix innan ett par mjuka läppar ligger på mina. Lika snabbt som de kom försvinner de igen.
Missnöjt suckar jag men följer hans hand när den för andra gången flyger mot dörrklockan. Den här gången stoppas den inte och jag biter ihop käkarna av skräck när min ringklocka ljuder genom trapphuset.

*****
är så trött på människor som ba: det finns bara två kön, man o kvinna.
Man ba nej stupid det finns så jävla mycket mer så stfu bish

Du är fin och jag hoppas att du mår bra okok