Acide // F.S

22

Dagarna gick och var ständigt fyllda med tjafs och bråk. Felix har flera gånger hotat att lämna mig om jag inte håller hormonerna i styr och jag lever för tillfället i en gnagande rädsla. Man ska inte behöva vara rädd för sin pojkvän.
Det är den sjunde augusti idag, och imorgon ska vi på mitt första ultraljud. Jag är jätte nervös. Tänk om det blir missfall? Eller om barnet skulle må dåligt? Eller om Felix
bestämmer sig för att lämna mig?

Klockan var kanske runt nio på morgonen. Förskräckt ligger jag i fosterställning medan han är ute i köket och drämmer ner tallrikar i i golvet.
Hans plötsliga ilska kom ifrån ingenstans. Jag låg fridfullt och sov innan hans slamrande väckte mig.
En liten, ensam tår rinner ner för min kind. Skakandes drar jag upp täcket till hakan och virar in mig som en burito.

Snabbt fattar jag tag om min mobil. Nu på senaste tiden har det blivit en vana att kontakta Oscar. Han förstår mig.
Med skräckslagna fingrar skriver jag in ett panik fyllt sms. Jag hinner knapp sända det innan svart kommer inrullandes. Ett lättat andetag slinker ur mig när han skriver att han är påväg.

Höga, ilskna steg kliver upp för trappan och närmar sig sovrummet. I all hast slänger drag iväg mobilen och låtsats genast att sova. Dörren slås med all kraft upp och drämmer i väggen. Jag spelar så nyvaken som jag kan och gnuggar mig sakta i ögonen.

"Vad händer?" Mumlar jag följt av en fake gäsp. Felix blick borrar sig in i mina ögon och jag tittar ner lite, rädd för hans mördande blick. "Varför ligger du kvar här i sängen? Du borde gå och träna eller något, i alla fall tappa några kilon" ryter han och fnyser lätt. Tårarna väller upp i mina ögon. "Felix, jag är gravid. Om du inte minns det så går man upp då" viskar jag och stryker bort en tår. För en sekund tittar han bort innan han stålsätter sina ögon i mina igen. "Men vafan, du är ju knappast i andra månaden. Du borde inte ha gått upp så myck-" är allt han hinner säga innan dörrklockan ljuder genom huset.

Irriterat går han ner mot hallen. Dörren öppnas och genast fyller Oscars röst upp allt annat ljud. Fortfarande rinner mina tårar när båda två snubblar upp för trappan.
Oscars stora leende försvinner i samma sekund som han ser mina rödsprängda ögon. Inom ett ögonblick är han framme vid sängkanten och sätter sig försiktigt ner. Han tar mitt huvud och lutar det mjukt mot hans bröst innan han börjar smeka min rygg.
Då brister allt. All sorg och rädsla som jag har hållit inne de senaste dagarna släpps ut på en gång. Och det är hemskt. Det är hemskt att se sin pojkvän oberörd titta ner i mobilen medan hans bästa vän tröstar mig. Det får mig att tvivla starkt. Både på honom och på hans kärlek.

Efter kanske fem minuter har jag lugnat ner mig lite. Istället så slänger jag mig över Oscar och kramar honom hårt. Men det borde jag inte ha gjort.
"Ey, sluta tafsa på min tjej!" Väser Felix från ingenstans. Chockat tittar Oscar på honom. "Varför i hela helvete skulle jag tafsa på din tjej när du är i samma rum stupid" muttrar han och stryker mitt hår. "Du kan sluta trösta henne, hon förtjänar inte det som den slynan hon är" ryter Felix och ser bort. Förfärat tar jag in hans ord. Oscar spänner sig och reser sig hastigt upp. "Du säger fan inte så om henne igen, vad har hänt med dig Felix?" Morrar Oscar och trycker upp Felix mot väggen.

"Jag lärde mig skillnaden på flickväns material och slampor"

****
Ingen har aldrig någonsin rätt till din kropp förutom du, okej? Kom alltid ihåg det. Ett nej är alltid ett nej oavsett vad