Acide // F.S

23

Efter det Felix sa igår så stormade jag ut ur huset, tillbaka till min egna lägenhet och tillbaka till att vara ensam. Jag satta i flera timmar fylld med ångest och känslan av att inte duga finns fortfarande kvar.
Idag är det den åttonde augusti, alltså mitt första ultraljud. Tanken på att Felix troligtvis inte kommer vara där smärtar mig starkt.

Klockan var kanske nio på morgonen, ultraljudet börjar klockan 12.
Just nu så sitter jag framför datorn och läser på så mycket som möjligt om graviditet. Allt ifrån bieffekter till vilken typ av kaffe man ska dricka. Men det som gör ondast är att gör allt det här själv, och inte med Felix.

Tillslut blir klockan kvart över elva och jag börjar bege mig bortåt. På mig finns det ett par lösa, svarta mjukisbyxor och en stor t-shirt med Beatles på. Över det drar jag på mig en bomber jacka och trampar i mina Nike innan jag börjar att gåmot bussen

Snabbt kliver jag ur den sunkiga bussen. Under hela resan satt det en pervers gammal man och stirrar på mig. Usch.
Det stora sjukhuset tornar upp sig framför mig och hastigt styr jag stegen dit.
Ovant närmar jag mig de fina glasdörrarna som sakta öppnas när de känner av min existens. Doften av sjukhus slår emot mig och diskret rynkar jag på näsan. De vita väggarna pryda med tavlor tar upp min syn och i någon gammal stol sitter det en och annan orolig person. Ljudet av klampande fotsteg och högs pip når avlägset mig och en obehaglig känsla sprider sig i kroppen.

Fort ruskar jag av mig tankarna och går osäkert mot receptionen. Där står en medelålders, glad kvinna med svarta glasögon. "Hej vad kan jag hjälpa dig med?" Säger hon glatt och klickar lite på datorn. Jag harklar mig lite och tittar blygt upp. "Eh... Jo.. Jag har bokat in en tid för eh ult- ultraljud" stammar jag nervöst fram och kliar mig i nacken. Hon nickar utan att lägga märke till min överdrivna nervositet och fortsätter att klicka på datorn. "Namn och personnummer tack" ler hon och ser mig i ögonen. "Sandra Berg, 981028-9463" lämnar mig stadigt och stabilt. Hon nickar ytterligare en gång och skriver ner lite saker. "Bra, barnmorskeavdelningen finns på våning tre och där kommer din barnmorska att hämta dig" avslutar hon tydligt. Jag tackar för mig och fortsätter min färd.

Väl uppe på våning tre slår jag mig ner i en någorlunda bekväm fåtölj och fiskar fram mobilen ur ena fickan. Klockan är 11:52 så barnmorskan kommer väll snart. Jag klickar mig vidare in på instagram och snapchat och alla andra sociala medier som befinner sig på min överfyllda mobil. Och precis som tänkt så fungerar det som ett perfekt tidsfördriv.

"Sandra Berg?" Ropar en liten, gammal och rund kvinna med grått, kort hår och ett par röda glasögon runt halsen. Hastigt ställer jag mig upp och går osäkert fram till henne. Hon sträcker vanligt fram sin hand och ler inbjudande. "Hejsan, jag heter Karin och kommer att vara din barnmorska under hela din graviditet. Om du inte vill byta då förstås" skrattar hon lätt fram. Jag skrattar också lite och skakar hennes rynkiga men mina hand. "Jag heter Sandra, och du kommer nog att vara en jätte bra barnmorska" ler jag stelt fram.

"Är det bara du här lilla vän?" Frågar hon chockat ut. Jag sväljer ner en klump av tårar som bildas i halsen och ska precis svara när en hand på min axel avbryter mig. "Och hennes p-pojkvän" flåsar Felix andfått ut. Förvånat stirrar jag på honom och kan inte göra mer än att gapa. "Bra, dåså då sätter vi igång" kvittrar Karin ut av förtjusning innan hon leder oss mot ett rum. För att vara så gammal så går hon ovanligt fort och för att inte hamna ensam med Felix så springer jag lite lätt ikapp.

"Okej, då får jag be dig att lägga dig på britsen och dra upp tröjan" säger Karin muntert och tittar på lite papper. Jag gör som hon säger medan Felix sätter sig på en stol bredvid mitt huvud. Karin går fram till mig och tar upp en tub samt någon okänd sak. "Detta kan upplevas som kallt och obehagligt, men det är alldeles normalt" varnar hon lukt och smetar på den blåa, tjocka smörjan på min mage. Som sagt så sprider sig en kall känsla tätt följt av en rysning över kroppen. Den där konstiga saken drar hon sedan sakta över min mage och på den lilla skärmen så syns en massa svart och vitt. Ansträngt försöker jag att se något men kan omöjligt skilja på något. Felix starka hand stryker mig sakta över håret.
"Där kan ni se hur ett litet, litet huvud skymtar sig. Tätt följt av en liten kropp" mumlar hon lyckligt och gestikulerar på skärmen.

Tillslut tar ultraljudet slut och vi är påväg bort iförd sjukhuset. Eller jag halvt joggar medan Felix desperat följer efter. I min famn ligger det en ganska stor hög med informations papper som jag noga håller uppsikt över.
Medvetet styr jag stegen mot Felix hus och klampar rakt in utan att bry mig om någon är hemma. Jag bokstavligen slänger av mig mina skor innan jag lägger ner papperna på köksbordet. Argt styr jag stegen upp mot Felix rum för att dra fram en gammal väska som jag har glömt här. I den så slänger jag i allt som är mitt. Alla kläder, allt smink,  allt spår av att jag har varit här. Felix stormar upp efter mig och drar efter andan när han ser mig. Snabbt rusa han fram till väskan och river ut alla saker igen. Men jag fortsätter envist att packa ner dem. Och han fortsätter att slänga ur dem.

Då brister det. Argt slänger jag ner väskan i golvet innan jag utbrister i gråt. Sakta sjunker jag en rop golvet och gråter som ett litet barn. Huvudet placerar jag i händerna och drar upp knäna till bröstet. Inte långt senare ligger det ett par starka armar om mig. Ilsket skakar jag av mig dem. Men de kommer tillbaka lika lätt.
"Förlåt, förlåt för att jag är för tjock och förlåt för att jag är en slampa" gråter jag förtvivlat ut. Felix spänner sig och drar upp mig i hans knä. "Nej nej nej nej, snälla. Du är perfekt. Du är perfekt för mig. Du är ingen slampa och jag älskar dig mer än något" viskar han sårat. Jag skakar på huvudet. "Nej, du älskar inte mig, du har aldrig älskat mig. Ingen älskar mig. För jag är en värdelös slampa" gråter jag hysteriskt mot hans starka bröst. "Du är absolut ingen slampa och du är absolut inte värdelös. Säger du det en gång till så lovar jag att jag komm-" säger han argt innan jag avbryter honom. "Så kommer du vadå?! Kommer du lämna mig eller?!" Yttrar jag sorgset. Han mjuknar upp.

"Felix vet du vad?! Jag är trött på att bli behandlad som en fucking cigarett! Någon som du kan använda när du har tråkigt för att sedan helt och hållet trampa på mig när du är klar" säger jag frustrerat och slår löst på hans bröst av ilska. Felix skrockar lågt jag jag höjer trotsigt på ögonbrynet undrandes vad som i hela helvete var roligt.

"Du är ingen cigarett, du är en drog för mig. En beroendeframkallande drog som jag skulle dö för"

*****
Alla dessa kapitel är skrivna i typ juni så jag ber om ursäkt för att de är så dåliga