Acide // F.S

19

Jag skakar slappt på huvudet och tittar på Felix där han står. Hans underläpp börjar att skaka och innan någon hinner göra något så har hans tårar runnit över. Chockat beskådar jag honom. Aldrig har jag sätt honom gråta förut. Hulkning efter hulkning lämnar honom och jag känner hur tårarna trycker på. Hårt sluter jag ögonen och känner hur det starka greppet om min arm lossnar. Chockat tittar jag upp och möts av en alldeles förstörd Felix. Sakta sjunker han ner på knä framför mig och stoppar huvudet i händerna.

Han gråter kraftigt och skuldkänslorna väller över mig. Är jag så dålig? Att jag får min pojkvän att gråta?
Ångesten bubblar upp och jag gråter genast själv mycket häftigare. Precis som han så sjunker jag ner på marken och sätter mig i en gråtande hög.

Jag andas in ett djupt andetag och hör hur han lugnar ner sig lite. "Felix? Duger jag inte? Var det därför du var otrogen?" Börjar jag utan att se på honom. Genast blev det fart på han och snabbt hoppar han fram till mig. Felix arm placeras runt mina axlar och han håller om mig hårt. Sakta vaggar han oss från sida till sida medan han lämnar små kyssar i min panna. "Nej nej nej nej nej! Absolut inte! Du är perfekt för mig, du är den enda jag vill ha!" Viskar han och bär upp mig i hans knä. Jag nickar lite och gömmer huvudet i hans halsgrop. Hans armar slingrar sig runt min midja och jag placerar mina händer i hans nacke.

"Förlåt mig Sandra, jag vet inte varför jag gjorde så. Det var så jävla dumt. Jag tänkte inte alls. Du är den jag älskar!" Mumlar han sorgset fram och håller om mig hårdare. Jag nickar lite och lämnar en mjuk kyss i hans nacke.
"Så, hur vill du göra? Ska du bli en aktiv pappa till vårt barn och ta det ansvar som det innebär eller drar du?" Viskar jag och tittar in i hans ögon. Han ler lite och stryker mig lätt över kinden. "Såklart att jag är pappa, jag kommer aldrig att sticka" skrattar han.
Jag ler lite själv innan jag pressar ihop våra läppar. Passionerat masserar de varandra och den välkända känslan sprider sig i kroppen som en löpeld.

Inte långt efter det är vi på väg hem till Felix igen. Tanken om att Felix faktist fortfarande bara är i kalsonger slår mig och jag skrattar lite. Hans hand ligger som ett skydd över min lilla och jag njuter av hans närhet.

Vi stiger in genom dörren och möts av en panikslagen Oscar. Precis innan han stormar in i hallen så hörs ett högt vrål. "Om du på något sätt har skadat henne blir det fan inte kul för dig" ryter han och klampar vansinnigt in dit vi står. När hans ilskna ögon möter mina retsamma så slappnar han av. En röd nyans sprider sig på hans kinder och ett leende sprider sig på hans läppar. "Eh hej Sandra" mumlar han och kliar sig i nacken.

Senare in på den kvällen sitter vi alla tre i soffan och tuggar i oss värmd panpizza.
Felix har en arm över mina axlar medan Oscar sitter och kramar om en kudde. På teven spelas det ett gammalt PLL avsnitt som jag redan har sett hundra gånger tidigare.

Tröttheten slår till och jag lutar försiktigt mitt huvud mot Felix axel. Han märker det och lämnar en snabb puss mot min panna.
Synen blir suddigare och suddigare och alla röster förvandlas till avlägsna sorl. Tillslut känner jag hur sömnens vingar tar tag i mig och drar med mig långt härifrån.

*****
2016 kan fan ta sig