Acide // F.S

18

Jag vaknar av att den starka morgonsolen sakta fyller upp rummet med ljus. Förvirrat slår jag upp ögonlocken och tittar mig nyvaket omkring. Minnena från igår strömmar tillbaka och genast kommer jag på att jag är hos Felix.
En stark arm ligger runt min kropp och ett par snarkningar hörs bakom mig.
Felix ligger lugnt och sover bakom mig, helt omedveten om att jag är vaken.

Hastigt reser jag mig upp. Jag drar på mig första bästa klädesplagg och stormar ut ur rummet. Aldrig att jag är kvar med den där otrogna jäveln. Men hungern tar över och först styr jag stegen till köket. Till min förvåning så sitter Oscar där med blicken i mobilen och en kopp med rykande kaffe. Han rycker till när jag klampar in i rummet och ett litet leende sprider sig på hans läppar. "Godmorgon" mumlar han och drar en hand genom håret. "Godmorgon" hälsar jag artigt tillbaka innan jag börjar att gräva i skåpen.

Tillslut hittar jag lite mjölk och choklad puffar som får duga till frukost. Med en suck slår jag mig ner vid det ganska lilla bordet och fäster blicken i maten.
Ingen säger något, och det är ganska stelt. Men sånt är livet antar jag.
"Hur går det med graviditeten?" Säger han plötsligt. Jag hoppar till lite och tittat förvånat upp. "Eh, jo det går väll bra. Lite humörsvängningar och illamående kommer med jämna mellanrum. Men annars funkar det fint" ler jag blygt. Han nickar lite och ser ner igen. "Hur går det för dig då? Alltså inte för att du är gravid men ändå" mumlar jag fram och kliar mig lite i nacken. Han skrattar tyst och fäster blicken i min.
"Jo men livet rullar väll på, tackar som frågar" säger han med ett litet flin.

Oscar stänger av mobilen och lägger ner den på bordet. Istället så lutar han sig bakåt i stolen och stålsätter blicken igen. "Hur ska du och Felix göra?" Frågar han försiktigt. En liten suck slinker ur mig. "Jag vet inte. Jag tänker i alla fall inte vara med honom om jag inte får ett riktigt jävla bra skäl till att han var otrogen. Annars får jag hitta någon annan som får hjälpa mig med graviditeten och barnet. För jag tänker inte göra abort" klämmer jag fram. Tårarna är nära på att rinna över. Men jag håller de inne.
Oscar nickar förstående. "Jo, du vet jag finns alltid här om det skulle vara något" säger han med ett snett leende.

Och precis när jag ska tacka så klampar Felix endast i kalsonger ner för trappan. Hans läppring glänser och hans rufsiga hår ligger slarvigt på hans huvud. Försiktigt tittar han på mig och jag sår genast ner blicken. Sedan harklar jag mig lite. "Ja, då var det nog dags för mig att bege mig hemåt. Tack för att jag fick prata med dig Oscar, det hjälpte mycket" mumlar jag stressat fram och reser mig hastigt upp. Tallriken lägger jag i diskhon innan jag snabbt tränger mig förbi Felix för att komma upp till hans rum. Där plockar jag åt mig alla mina saker och byter snabbt om till mina egna kläder. Håret sätter jag upp i en hög hästsvans.

Med snabba steg så trippar jag ner för trappan. Utan att ens ägna en blick åt köket så går jag fort mot hallen. På en sekund så har jag trampat i mina skor och öppnar snabbt dörren. Men jag hinner inte längre än det innan en stark hand läggs på min axel. Jag vänder mig snabbt om för att möta Felix bedjande ögon. "Snälla, gå inte" viskar han och stryker min kind löst. Jag skår snabbt bort hans hand och skakar lite på huvudet. Sedan påbörjar jag min färd hemåt igen.

Men ännu en gång så hinner jag inte långt innan någon tar tag om min överarm. Jag vänder mig irriterat om och ser en fortfarande kalsong klädd Felix stå där. "Vad vill du?" Muttrar jag och försöker dra åt mig min arm. Men han håller starkt kvar den. "Snälla Sandra, gå inte. Jag älskar ju dig" ber han förtvivlat.

"Tydligen inte tillräckligt mycket"

****
Jag hoppas att du har en grym dag, för det är du värd