Acide // F.S

28

Långsamt slår jag sakta upp mina trötta ögon. Det första jag möter är ett vitt rum. Oförstående tittar jag mig omkring. Sedan börjar minnena komma tillbaka och en tyst suck lämnar mig. Efter det som hände inatt så har jag legat inne på sjukhus. Dels för att de var tvungna att vårda mina fötter, och dels för att jag inte skulle försöka med något liknande igen.

Dörren slås upp och in vandrar en medelålders kvinna. Ett tyst hej lämnar mig och jag får ett buttert hej tillbaka. Hon går robotliknande fram till fönstret och drar upp den stora rullgardinen. Genast fylls rummet utav starkt, bländande ljus och jag kisar för att ens kunna se något.
"Du har besök" muttrar hon och lö,mar sedan rummet kvickt. Jag suckar tungt igen. Jag vill inte att Felix ska se mig såhär. Jag var ändå beredd på att offra hans barns liv.

Släpande steg kommer in i rummet. Min blick ligger på mina nu jätte intressanta händer. Sakta kommer han närmre, jag han hörs hur han andas.
Det tyngs ner på sängkanten. En hand läggs på mitt ben. En annan på min haka, tvingar mig att se upp i hans bekymrande ögon. En stillsam tår rinner ner för min kind. "Förlåt mig Felix" mumlar jag och kollar bedjande på honom. Han andas in ett hackigt andetag. Släpper mitt ansikte. Flyttar sig en bit bort från mig. Fan. Jag förstört allt.

"Sandra, jag..... Jag vet i-inte om jag vill vara m-med dig l-längre" viskar han sorgset ut. Jag brister inombords. Han får inte se, inte nu. Men jag krossas, långsamt. Istället nickar jag ljudlöst. Jag lägger mig ner i sängen igen och vänder mig bort från honom. Händerna sluter jag om min mage. Tårarna rinner nu hejdlöst. Fan. Jag är så värdelös.

"Sandra snälla, titta på mig" mumlar han mjukt. Jag skakar på huvudet. "Nej, gå. Jag vill inte att du ska se mig såhär. Om du ska lämna mitt liv så vill jag inte att det sista du ser är att jag är krossad. Så gå innan du får se det" säger jag och kniper ihop ögonen. Jag riktigt väntade på hur han skulle resa sig upp och gå. Men inget hände. Han satt kvar, han strök mig lugnande över ryggen. Han tröstade mig. Men jag kan inte bli hel utan honom igen. Jag behöver honom. Som en drog. Han är en riktigt jävla drog för mig.

"Men barnet då?" Mumlar han tyst. Jag suckar tungt. "Drar du så lämnar du barnet, då får jag på något sätt hitta någon annan som kan hjälpa mig" fortsätter jag.
Sekunderna gick, de blev sakta till minuter.
"Jag tänker inte lämna dig. Inte såhär, inte nu. Aldrig. Jag älskar dig för i helvete" utbrister han frustrerat. Chockat höjer jag på ena ögonbrynet. Han tar aggressivt tag om min kropp och vrider mig så att jag ligger på rygg. Och inte långt efter det så ligger hans mjuka läppar på mina. Passionerat och ivrigt masserar de varandra. Jag njuter av hans smak. Av känslan. Felix strävande händer stryker sig sakta ner över min sida. Den landar på höften. Mjuka cirklar gör han med sitt kalla finger på mina bara hud. Ett flin placeras på hans läppar. Jag flinar tillbaka. Men fortsätter snabbt med vårat intensiva hångel.

Kyss efter kyss lämnar han på mina svullna läppar. Tillslut lägger hafsig bredvid mig och håller om mig hårt. Som om att jag skulle försvinna. Hans fuktiga andetag blåser mig rätt i nacken. En rysning löper genom mig. Jag ler. För han är min. Min och ingen annans.

****
snart är denna slut och då kommer det bra böcker okok