Acide // F.S

16

Paniken stiger inom mig. Ångesten slår till. Mina andetag ändras från stadiga till snabba och ojämna. Huvudet känns alldeles snurrigt och jag sjunker sakta ner på golvet. Jag bryter ut i ett hysteriskt gråt och lutar huvudet mot knäna. Ilsket slänger jag iväg testet. Det här får inte hända. Inte nu. Inte här.

Vad ska Felix säga? Ska jag ens säga det till honom? Klart jag ska, han är ju pappan.
Men han kanske lämnar mig? Frågorna strömmar ut i huvudet och jag blir alldeles yr. Vad ska jag ta mig till? En skjuttonårig mamma? Skulle inte tro det va. Men jag kan inte göra abort. Det är något som jag är emot. Jag skulle aldrig kunna döda ett liv som precis har börjat.

Jag måste prata med någon. Vem som helst. Fast inte Felix.
Men jag är ju helt ensam. Alla som stod mig nära lämnade mig. Om jag hade gått i skolan så hade jag kunnat prata med sköterskan. Fast det är ju sommarlov. Fan.
Mitt i alla mina absurda tankar så dyker en nyfiken idé upp. Ska jag kanske ringa bris? När de kom till vår skola så sa de att man faktiskt kunde prata med allt om de. Och det syns ju inte ens på telefonräkningen. Okej, jag gör det.

Nervöst slår jag in det numret med alldeles för många tvåor i och väntar på att få komma fram. Ganska snabbt är det någon som svarar och jag rycker till av den plötsliga rösten. "Hej! Jag heter Eva Lövgren och är din kurator. Vill du vara anonym?"
Jag sväljer lite och drar bak en hårslinga från ansiktet. "Eh nej det går bra, jag heter Sandra Berg och är skjutton år" mumlar jag tyst och sätter mig i soffan. "Dåså Sandra, vad kan jag försöka att hjälpa dig med?" säger hon med en glad röst. "J-ag är g-ravid" viskar jag förtvivlat och stryker mig över pannan. "Lilla vännen, jag antar att det inte är någon bra sak?" Säger hon medlidande.
"Nej inte precis. Jag är ju bara skjutton år" lämnar mig sorgset.

"Det du ska göra är att berätta för pappan till barnet, kanske han kan komma med tips och tillsammans kan ni komma fram till om ni vill behålla barnet eller inte. Om du inte känner dig bekväm med pappan så behöver han ju inte vara vårdnadshavare till barnet. Men det är viktigt att han vet eftersom att det var han som skapade den" säger hon lätt bestämt och en sten lyfts från mina axlar. Jag ler lite och torkar tårarna. "Tack så mycket du har verkligen varit till stor hjälp" säger jag. Ett litet skratt lämnar henne. "Inga problem Sandra, om du vill prata med mig igen så kan du alltid fråga efter mig" blir hennes slutgiltiga svar innan vi lägger på.

Med bestämda steg går jag mot Felix hus. Han ska få veta. Det är ju hans barn. Jag tror att jag blev gravid efter festen. Då var det ju verkligen hans fel. Jag var full och han var nykter, det är tydligt vem som faktist hade lite mer ansvar.
Det var ändå ett par veckor sedan vi låg med varandra. Någonstans mellan tre och fyra. Jag får väll boka en tid hos barnmorskan sen.

Hans hem tornar upp framför mig och nervöst ökar jag på stegen. Det är nu eller aldrig.
Min skakiga näve bankar tre gånger hårt på den mörka ytterdörren. Lika snabbt som min hand lämnar den så öppnas den i hög fart. En chockad Oscar står där och möter oroligt min fundersamma blick. "Åh hej Sandra, vad gör du här?" Säger han onödigt högt och tittar in i huset med obekväma ögon. Jag höjer lite på ögonbrynet när han i stort sätt ställer sig så att han täcker hela öppningen. "Eh, jag tänkte prata med Felix, det är allvarligt" lämnar mig skeptiskt. Han nickar lite och tittar på mig. "Vilka fina kläder du har" säger han överdrivet intresserat och synar mig uppifrån och ner. "Var köpte du de där byxorna ifr-" är allt han hinner säga innan jag tränger mig förbi honom.

Ett lågt helvete flyger ur honom när jag stormar in i vardagsrummet synen som möter mig får mitt andetag att stocka i halsen. I Felix knä sitter en brunett i endast underkläder med läpparna pressade mot hans. Han har händerna på hennes rumpa och verkar ganska nöjd. Oscars hand läggs försiktigt på min axel, men jag skakar fort av mig den. "Vad fan?!" Utbrister jag chockat. Felix bokstavligen flyger upp ur soffan och den där jävla slampan slängs av med all hast. "S-Sandra, det är inne alls som det ser ut" säger han oroligt. Jag nickar lite och korsar armarna för bröstet. "Jaså?" Fräser jag argt. "Jag är din pojkvän, jag älskar dig mest av allt, jag skulle aldrig vara otrogen" gnäller han ömkligt och tittar bedjande på mig.

"Tydligen älskar du inte din gravida flickvän tillräckligt mycket" slänger jag ur mig och slår händerna för munnen när jag inser vad det är jag har sagt.

*****
Omfg är så sjuk kommer dö