Acide // F.S

27

Tårarna rinner ner för mina kinder medan jag synar min värdelösa spegelbild. Hur fan kan man vara så ful? Hur fan kan någon älska mig? Nej juste, ingen gör ju det.
Paniken stiger i mig. Antagen blir ojämnare och snabbare samtidigt som hjärtat bankar dubbelt så fort. Allting runt om stängs av. Det är bara jag och mitt mörker fyllda sinne. Det har aldrig något slut. Det blir snurrigt.

I ren frustration slår jag näven hårt i spegeln. Glassplitter flyger åt flera håll, handen bultar av smärta. Ansträngt drar jag blicken från mitt förkrossade ansikte och för den mot min blod täckta hand. Men inte ens en liten tanke ägnar jag åt det. Jag kan inte. Det är inte jag som styr min egna vilja.
Min kropp gör som den själv vill. Utan min acceptans så går jag mot hallen. Hjärnan säger nej. Men kroppen bry sig inte ett skit. Barfota trampar jag ut i den regniga, kalla, natten. Felix var borta på något möte. Han har det nog mycket bättre nu än när han är med mig.

Automatiskt styr jag stegen mot skogen. Rädslan sprider sig i mig, men jag kan inte göra någonting åt det.
Jag går djupare och djupare in bland träden. Och tillslut kan jag skymta en stor byggnad. Min blodiga hand kniper jag svagt igen och ryser av smärtan som genast ilar genom kroppen.

Inombords flämtar jag till när jag inser att jag har hamnat vid Skogskyrkogården. Jag sväljer en enorm klump av nervositet innan mina ben börjar röra på sig igen.
Kors efter kors går jag förbi, alla gjorda utav sten. Panikslaget blundar jag. Vill inte se alla döda namn.
Efter ett litet tag så stannar jag plötsligt. Försiktigt öppnar jag ögonen. Flämtar till. Gråter ljudlöst.

Lukas Malmberg
22 Augusti 1997 - 19 Juli 2016
Vila i fred vår älskade ängel

Återigen börjar benen att röra på sig. Har inte ens orken till att titta efter vart vi ska, känslan i fötterna har domnat bort vid det här laget. Jag hamnar nu på en liten stig. Snabbt följer jag den och framför mig öppnas ett högt, vasst berg. Utan att hinna tänka mer så börjar jag min färd upp för det.

Jag rynkar pannan och gnyr till lite varje gång som jag råkar trampa på något vasst. Med slit och med den enda kraften som jag hade kvar så hamnar jag äntligen på toppen. Framför mig breder sig en liten, ensam sjö ut sig. Omringad av skog. Ingen skulle hitta mig här. Utan att kunna hindra mig själv fiskar jag fram min mobil. 36 missade samtal. 47 sms. Jag ringer upp. Väntar in ton efter ton.

"Sandra?! Vart fuck är du? Klockan är fan tre på natten. Jag har vart så jävla orolig. Mår du bra?!" Skriker han i luren. Jag börjar att gråta igen. "Felix" viskar jag tyst. "Jag vill inte mer. Jag orkar inte vara en plåga som ständigt ska förstöra för människor. Det blir bäst såhär. Snälla sörj mig inte" fortsätter jag lika förtvivlat. Han brister ut i gråt. "Nej nej nej nej! Sandra jag behöver dig, du är mitt allt jag älskar dig snälla lämna mig inte" gråter han hysteriskt. Jag suckar lite. "Hejdå Felix, jag älskar dig" mumlar jag och trycker av samtalet.

Länge står jag. Njuter av utsikten. Men det jag inte förväntar mig är steg. Massor av steg. Som springer närmre och närmre. Skräckslaget vänder jag mig om. Felix, Oscar och väldigt många poliser står med rädda ansikten och beskådar mig, Felix är förstörd. Han ser så liten ut. Jag suckar lite och vänder tillbaka blicken mot sjön. "Ser du Felix? Jag är inte bra för dig" säger jag tomt. Han drar in ett hackigt andetag. "v-vad menar du?" Viskar han tyst. "Jag får dig att gråta, och alla ni slösar så mycket tid på lilla värdelösa jag"

"Du inser väll att om du hoppar så dödar du barnet med" säger en av poliserna med mörk röst.
Och då händer något. Allting blir klart. Vad fan står jag här för. Chockat vänder jag mig om. Jag brister ut i gråt. Jag rusar ner för berget. Utan att bry mig och de taggiga stenarna som skär in i mina fötter. Snabbt springer jag mot Felix och hoppar in i hans famn. Hans armar låser sig fast runt om mig. Förtvivlat gråter jag.
Vad hade jag gjort utan min Felix?

****
Men Gud vad sad