Acide // F.S

9

Receptions killen, som visar sig heta Marcus, hade hjälpt mig igenom hela natten. Han satt på en stol i mitt rum ifall jag skulle få en till mardröm. Rodnandes kramar jag honom hejdå när han nu ska återvända till sitt skift.
Han borrar in sitt ansikte i min hals och njutningsfullt suckar jag.

"Tack så mycket Marcus" mumlar jag tyst och sluter ögonen. Han håller om mig hårdare och vaggar lite på oss. "Inga problem. Du? Jag får rast klockan 11, vill du luncha med mig då?" Viskar han mjukt i mitt öra. En rysning går igenom min kropp och utan att tänka så nickar jag hastigt. Nöjt släpper han mig för att sedan gå ut ur mitt rum.

Direkt när dörren stängs så brister allt. Tårarna börjar att rinna hejdlöst ner för mina kinder och desperat så trycker jag en hand mot munnen för att slippa dra åt mig uppmärksamhet. Alla inre sorger forsar ut på en och samma gång. Felix tar upp en sån stor del av både mitt hjärta och min hjärna att det är psykiskt omöjligt att glömma honom. Känslan av att i stort sätt bedra både Fredde och Marcus krossar mig. För båda är verkligen fina människor. De förtjänar inte att bli utsatta för mig.

Vad ska jag göra? Mitt liv blev ju inte precis bättre efter att jag drog från lägenheten. Och jag kan inte gå tillbaka. Jag hör inte hemma någonstans. Varken i mig själv, eller i Stockholm.
Fan att livet ska vara så komplicerat.

När ungefär en timme har gått och jag är hel lugn igen så slår klockan fem in elva. Och som den stora perfektionisten som jag är så börjar jag att klä på mig i all hast för att inte komma försent. Inga märkvärdiga kläder ligger på min kropp. Endast ett par håliga jeans och en vit croptop. Mitt hår ligger löst på mina axlar och nervöst drar jag en hand genom det.

Väl nere i receptionen så skymtar jag hur Marcus precis försvinner in i personalrummet. Lättad över att vara i tid slår jag mig ner i en fotölj och fiskar upp mobil ur bakfickan. Irriterad över att Felix har spammat sönder min telefon med sms och samtal så skyndar jag mig in och blockar honom. Samma sak med de andra.
Tanken på att de kan hitta mig när som helst skrämmer mig. Mycket.

Men mina oroliga tankar knuffas automatiskt bort då en som vanligt väldigt snygg Marcus slamrar igen personal dörren efter sig. Leendes ställer jag mig upp och går i rask takt fram till honom. Skrattandes drar han in mig i en kram och lyfter upp mig. "Hej" viskar han mjukt och andas in ett djupt andetag. Jag fnissar lite och lossar mitt grepp runt hans hals. "Hej på dig med"

Pratandes om allt och inget kryssar vi förbi alla affärer som ligger tätt på Stockholms gator. Velandes om vart vi ska äta så räknar vi upp alla nackdelar och fördelar med restaurangerna.
"Men på McDonalds är det ju så mycket småbarn" stönar jag ut. Han skrattar lite men nickar sen. "Ja, men på vapiano blir jag förvirrad av hur man ska beställa" fortsätter Marcus med ett flin. Hånskrattandes slår jag till honom på armen men drar med honom mot vapiano. En retsam suck hörs bakom mig och ett litet leende sprider sig på mina läppar.

Skrattandes åt hans torra skämt tar jag en tugga av min pasta och lutar huvudet på sned. Han möter min blick. De knall gröna ögonen får mig klyschigt nog att drunkna och jag måste anstränga mig för att inte tappa min gaffel. Leendes drar Marcus en hand genom håret och sänker sedan blicken lite. "Tack för att jag får vara här med dig" mumlar jag samtidigt som bilden på hans gröna ögon borrar sig in i långt bak i mitt sinne.

*****

Vem fuck lägger 150 kr på ett pennskrin?!!! Jo tydligen jag