Acide // F.S

30

Efter två dagar på intensiven är det äntligen dags att åka hem. Efter att jag skar mig så djupt så blev det allvarligare än vad jag trodde. Men aja, gjort är gjort. Saknaden efter Felix har växt sig till en enda stor klump i magen som bara vill ut. Han har inte besökt mig, ännu mindre kontaktat mig.

Jag kliver sakta in i den svarta taxin som brummande väntar på mig, den bittra taxiföraren muttrar ett surt hej som jag halvsurt svarar på. Resan gick fort. I alla fall för mig. Egentligen tog de. Trettio minuter. Trettio minuter av en brusig radio som avskilt spelade Ed Sheerans lugna låtar och trettio minuter av förarens konstanta trummande på ratten. Dessa jävla trettio minuterna.

Men det kändes bara som fem. Alla tankar som ständigt låg och tryckte i bakhuvudet fick min tidsuppfattning att försvinna helt. Det fick mig att ansträngt hålla tillbaka det starka vrålet av känslor som bara svämmande igenom mig.

Hastigt stannar taxin. Chockat rycker jag till och tittar förvirrat upp ur mina tankar. Avvaktande fiskar jag upp mitt kort ur fickan och räcker den mot föraren. Han muttrar lite och slår in något på kortläsaren. Ett långt kvitto skrivs ut och jag drar snabbt ut kortet. Utan att säga ett ord till så kliver jag fort ur taxin. Inte långt efter så kör den iväg.

Jag vänder mig om mot Felix hus och hoppar till över synen. Från grinden där jag står och fram till ytterdörren ligger det rosa blandat med röda rosenblad på varsin sida om gången. Ett leende sprider sig på mina läppar. Rosa ballonger ligger utplacerade i det gröna gräset och ljusslingor med hjärtan på hänger i träden. I den svarta brevlådan sticker det upp ett litet kort. Försiktigt går jag fram och tar upp det i min kalla hand.

Gå till sovrummet

Det är det enda som står. Fundersamt skrattar jag till och rör mig sakta mot ytterdörren. Som anat så är inte dörren låst och jag stiger klumpigt in i hallen. Ett stort flämt lämnar mig. Även här är det fyllt med rosenblad och ballonger. Jag för upp hanen mot munnen för att försöka dölja det stora leendet. Jag trampar av mig skorna och sliter av mig jackan. På min kropp finns det fortfarande den fula sjukhusklänningen  som räcker mig enda ner till knäna. Håret ligger löst utsläppt över mina axlar.

Även trappan är fylld av fina blad och blommor. Jag skrattar lätt och trippar snabbt upp för den . Tillslut når jag hans sovrumsdörr. På dörren hänger en stor teckning med ett hjärta på och en stor rosbukett ligger precis framför. Fnissandes tar jag upp buketten och placerar handen på dörrhandtaget.

Ömt trycker jag ner det och möts utav mörker. Min hand trevar flummigt efter lampknappen och tillslut hittar jag den. Ivrigt hittar jag den och trycker på den med den lilla kraft jag har kvar. Ljuset fyller genast rummet och synen som möter mig får mig att skratta av lycka. På den stora dubbelsängens vita lakan är det med röd färg skrivet Will you marry me? Bredvid står Felix och med en nallebjörn i handen. Ett stort leende pryder hans fina läppar. Hela rummet är dekorerat med massor utav ballonger. Jag släpper försiktigt allt jag håller i och springer fram till Felix.

Försiktigt släpper jag rosorna på sängen och slänger mig över honom. Hårt håller jag om hans nacke och nickar febrilt flera gånger.Han andas lättat ut och kramar om mig hårdare. "Välkommen hem älskling" viskar han och släpper mig löst. Snabbt går han ut ur rummet. Inte långt efter kommer han igen med en liten glasburk i handen. I glasbruken ligger det fullt av små lappar i olika färger. Chockat tar jag emot den.

"I burken ligger det 97 lappar. Du har skurit dig 97 gånger. På dem står de något som jag gillar med dig, fast jag gillar ju allt med dig. Alltså är det en lapp för varje gång jag inte har funnits där för dig" mumlar han nervöst och kliar sig i nacken. Ett stort leende sprider sig på mina läppar. Jag släpper burken löst och slänger mig över honom igen. "Fyfan vad jag älskar dig, tack så jätte mycket Felix,verkligen"

Han skrattar lite och kysser mig mjukt. Men hans hand trevar sakta ner i hans ficka. Ur den fiskar han upp en liten ask. Jag slår händerna för munnen. Det är nu det händer.
Han går sakta ner på knä framför mig och öppnar den lilla asken varsamt. I den ligger den en glittrig diamant ring som gör mig stum.

"Sandra Lovisa Berg, vill du gifta dig med mig?" Säger han med ett snett leende. Jag skrattar lite och låter lyckan sprida sig i kroppen.

"Ja"

******
Näe end my suffering så jävla klyschigt och cringe HAHAHA
Epilog kommer babes