Star Wars och den nya jediorden

Kapitel 8 Men bara i det förflutna

Mauds ljussabel lyser upp omkring henne i dess gröna sken. Hon ser ner i mörkret. Tar ett steg fram. Det är först när hon sätter en fot på första trappsteget och hör dess knarrande som hon inser att den är av trä. Sakta tar hon ännu ett steg. Försiktigt går hon ner. Det enda hon hör är trappans knakande gnäll under hennes steg och hennes egna andetag. Det känns som om luften blir tyngre. Så många minnen dyker upp från livet i templet innan, alla skratt, all glädje. Kanske är det bara det man minns från en annan tid. Det som var bra. Det som kallades glädje.
Ju längre in i mörkret hon kommer desto längre bort känns slutet på det. På den sidan av väggen som ljussabelns ljus kan nå ser hon långa rör och ledningar. Den kan vara här.
Hon stannar när hon kommer till något som ser ut som en stort bord, men med en massa knappar och spakar. Hon får syn på en lucka hon öppnar. Sträcker ut handen och sätter igång generatorn med kraften.

Wendy och West hoppar till när lamporna tänds i rummet och West tappar nästan katten han håller i famnen. Andy däremot är helt lugn och inte alls förvånad.
"Så någon har hittat den,"säger hon.
"Vem tror du?"frågar Wendy,"jag skulle gissa på Maud."

"Någonting får mig att tro att det var Maud,"säger Bi.
"Klart det var,"svarar Gast,"vem annars?"

De samlas igen i hallen och till ingens stora förvånad var det också Maud som hade hittat generatorn.
"Vi hittade knappt tillbaka,"säger Willy med ett stort leende, glad över att templet nu vaknat.
Jo, det är alla. Nu blir allt genast enklare, särskilt att laga mat.
"Ni smittade snabbt till haka,"rimmar Claud och stelnar genast till när han får en fors av vatten över sig. Bakom hörs Shakes skratt. Claud hamnar lite i en chock.
Maud och Janse himlar med ögonen innan de samtidigt vänder sig om till West som satt igång en apparat. Han drar den över den stora, tjocka pälsen på katten i hans famn.
"Jag rakar katten,"förklarar han.
"Jag hatar vatten!"skriker Claud som kommit ur sin chock, inte för att rimma utan för att han menar det. Shake bara fortsätter att skratta men då får han en hink i huvudet. Han faller till golvet men kastar sig genast upp igen och jagas av sin bror.
Maud ler och tänker på de gamla dagarna. Glädjen bland hennes vänner. Dem finns kvar, men bara i det förflutna. Det är en ny tid nu. Ny glädje. Nya minnen.

En timme senare anländer Fara-Denise och Dan. Båda människor med brunt hår, Fara-Denise med gråa slingor.
Fara-Denise ser lika allvarlig ut som Maud, Dan verkar mycket blyg.
"Titta,"säger Fara-Denise,"det är ju nästan så att man känner sig som hemma."
De andra kan inte riktigt avgöra om hon menade det eller var ironisk.
"Lite smutsigt bara,"suckar Tess.
Willy vänder sig irriterat till henne.
"Du kanske vill städa då?"frågar hon,"eller i för sig, du kanske dör då!"
"Såja,"lugnar Janse,"är man hypokondriker så är man."
Nu är det Tess's tur att bli förolämpad.
"Det är jag inte!"protesterar hon,"jag vill bara inte dö!"
"West!"skriker Willy när hon ser vad West gjort.
West tittar upp från den nyklippta katten.
"På golvet?"fortsätter Willy,"du får sopa upp det där!"
"Finns det ingen dammsugare då?"frågar Fara-Denise.
Det gör Willy på bättre humör.
"Ja, finns det?"frågar hon Maud.
"Någonstans,"svarar hon.

Maud berättar för Fara-Denise och Dan var dem ska sova. Dan känner en lättnad över att få höra att han delar lägenhet Fara-Denise, den enda där som han känner. Det första intrycket av Willy är att hon gormar en del över städning men Bi verkar ganska lugn. Det ska nog bli bra, det tror Maud med. Nu är ju alla här. Det här är jedi-ordern. 13 stycken må dem vara men 13 är då bara en början.
Och medan Maud tänker det så är det som om allt mörker försvinner. Inga bekymmer finns, inga problem. Lamporna i templet är ju trots allt tända.
____________________________________
Vem tycker du mest om? Kommentera gärna!

Fortsättning följer :)