Star Wars och den nya jediorden

Kapitel 33 De förtryckta (del 2)

Janse dricker upp vattnet, varenda klunk med en evighets mellanrum. Kanske tänker han på Hakkas, eller så tänker han bara på att släcka törsten.

När han funnit sig tillrätta på sin plats kliar han sig i håret innan han bara stirrar rakt fram i tomma intet.
"Ska du fortsätta?"frågar Wendy.
Janse ruskar sig till liv och blinkar lite med ögonen.
"Naturligtvis,"svarar han och fortsätter berättelsen:

"Så, jag fick nyckeln till min älskade Hakkas hjärta, och hon log svagt mot mig i mina darrande armar. Hon bad mig att inte gråta men tårarna rann som flodvågor. Hon torkade bort tårarna med sin tröjärm som nästan skar mot huden.
"Jag älskar dig,"sa jag.
Hon svarade inte, hon bara fortsatte le och torkade bort mina tårar tills plötsligt hennes arm stannade i luften, och i samma stund den föll tillbaka mot golvet försvann ljuset i hennes ögon. Jag såg mot någon som inte längre såg tillbaka, och jag slöt hennes ögon, virade runt henne i en filt och gick för att berätta för min pappa. Jag grät i hans armar.

Jag var otröstlig i flera dagar och orkade inte ta mig utanför huset. Jag lämnade inte huset förrän vi blev tvugna då vi skulle flytta igen. Denna gång till ett nedlagt sjukhus som kommit i bruk igen. Polisen sa att vi skulle få det bättre där och att alla sjuka skulle få botemedel och bli friska igen. Jag grät och var arg över att vi inte fått flytta tidigare för att rädda Hakkas, samtidigt som pappa sa att mamma, min bror och hans fru skulle överleva. Det skulle dock visa sig att båda hade fel.

I det nedlagda sjukhuset fick vi inte mer plats än innan och vi fick sova på madrasser och filtar på golvet. I början var det bråk om madrasserna men det eskalerade till att grupper bildades som delade på madrasser och filtar, och tillslut var det en liten grupp som byggde som ett fort omkring sig medan alla andra fick ligga på det hårda golvet och frysa. Ständigt dog folk omkring oss, och en dag var det min brors frus tid att falla till den eviga sömnen också. Det skar i hjärtat på mig varenda gång min brorsdotter frågade efter sin mamma.

Vintern kom och dödsfallen föll tätare, nu dog inte bara människor av sjukdomen utan av köld och svält också. En natt satte jag mig upp efter en mardröm, jag drömde om min brorsdotters huvud på en påle och Hakkas huvud på en påle längre bort. Jag var rädd att det var ett tecken på att hon var näst på tur, men nej, när jag reste mig upp låg min mor där bredvid mig alldeles stel och kall, hennes ögon var stängda men jag såg att hon inte andades mer.
Jag skakade på pappas axel.
"Jag tror mamma är död,"sa jag.
"Jag vet,"sa pappa.
Sen sa vi inget mer till varandra men jag vet att ingen av oss sov den där natten.

Nästa morgon bars hennes kropp ut tillsammans med två till, en man som jobbat i butiken vi brukade gå till och hans bror.
Jag hoppades att trots mitt hjärtas smärta få mer sömn den natten, men den förblev sömnlös den med.
   Ledaren över fortet som vi kallade det, hade fått tag i två unga tonårsflickor och han våldtog dem nästan hela natten. Det var hemskt att höra, hans stön och skratt och deras skrik och gråt. Nästa morgon bars en av flickorna ut, han hade under våldtäkten strypt ihjäl henne. Den andra kastades ut ur fortet och kröp ihop i ett hörn av den kalla och folkfyllda salen. Hon var en blå twi'lek minns jag, ännu en minoritet i vårt redan lilla, och splittrade, folk. Och hon hade inga kläder.
Pappa hade en brun läderjacka över sin kortärmade tröja, han bestämde sig utan att tvivla på att gå fram och ge den till flickan. Hon sa inget men tog emot den ändå.
"Men nu kommer ju du att frysa,"sa jag.
"Hellre frysa om huden,"sa pappa,"än att ha ett fruset hjärta."
Nästa morgon var min bror också död. Det var min brorsdotter som väckte oss genom att skaka gråtandes på min axel. Hon kunde inte riktigt prata men fick fram orden:
"Pappa sova, pappa sova."
Hon menade då att han inte vaknade."

"Den här historien har inget lyckligt slut va?"frågar Bi.
Janse skakar på huvudet.
"Men jag ska fortsätta berätta."

To be continued