Star Wars och den nya jediorden

Kapitel 18 Att vara eller att inte vara

"Vad läser du?"frågar Norell som satt sig bredvid Gast i sängen.
"Hamlet,"svarar Gast.
   Norell lutar sig bak mot väggen och citerar tyst:
"Att vara eller att inte vara, det är frågan."
   Gast lägger ifrån sig boken öppen på nattduksbordet.
"Apropå det,"säger han,"när ska jag.., kan jag berätta för de andra? Eller vill du bara vara som en gömd fånge i mitt rum?"
   Norell rycker på axlarna.
"Jag vet inte,"svarar han,"men jag antar att det är frågan."

"Vem är jag?"frågar Tess.
"Tess,"svarar Willy utan att se upp från tidningen.
   En sekund går men så gör hon det.
"Eller vadå?"frågar hon,"är du någon annan?"
"Nej, men alltså,"svarar Tess utan att riktigt vet hur hon ska göra det,"vem är jag? Mer än ett namn, mer än en kropp."
"Bra fråga,"svarar Willy och ser ner i tidningen igen.
   Tess tar en tugga från sin skorpa och nickar mot Dan som sitter mittemot.
"Vad tror du?"frågar hon.
"En av de svåraste frågorna i världen,"svarar han,"får mig att tänka på ett citat ur Hamlet."
   Shake lutar sig in mot honom för att dramatiskt säga:
"Att vara! -Eller att inte vara. Det...är frågan..."
"Shit!" utbrister Willy och samtliga vid bordet hoppar till för att sedan se ut som frågetecken.
"Köp 10, betala för 3, vad fan är grejen?"
   Shake lutar sig fram och ser ner i tidningen.
"Försäljningen av frukt går inte särskilt bra här, råkar inte vara på modet, särskilt inte under den här årstiden, du ska se i sommar dock..."

Wendy tänder ännu ett ljus som hon räcker över till Claud. Han, Wendy och Fara-Denise tänder upp lite i det numera annars halvmörka templet. Solen är påväg ner.
"Mysigt blir det iallafall,"säger West som står och ser på med en katt i famnen.
"Du tänker inte hjälpa till eller?"frågar Claud.
   West skakar på huvudet.
"Ni fixar nog det där bra själva, Wendy vet hur det gick senast jag var nära eld."
   Claud ser på Wendy som möter hans frågande blick.
Hon drar upp ena ärmen och visar brännskadan. Claud gör en lidande grimas men Wendy ler bara lite halvsorgset.
"Det är väl aldrig fel med lite erfarenhet, va?"
   Claud rycker på axlarna.
"Gäller det honom också?"frågar Fara-Denise medan hon öppnar ännu en låda med ljus.
"Ja,"svarar West,"Jag trode att ingen kunde mäta sig med Andys vrede fram tills den dagen."
"Aja,"säger Wendy,"kom så bär vi in dessa till köket."

Bi bläddrar igen boken lite snabbt men stannar på en sida när han får syn på en bekant bild.
"Ustedes A Kass, det sägs att han kunde få växter att börja växa ur jorden så fort han pekade på den."
"Låter trist,"svarar Andy,"men kanske användbart om man lyckas framkalla någon dödlig växt eller rankor som man kan binda fast någon med."
   Bi ser frågande bak på henne.
"Varför skulle man vilja det?"

"Varför skulle jag ställa mig den frågan?"frågar Tess.
"Vilken fråga?"frågar Maud.
"Om vem jag är,"svarar Tess.
   Maud har lust att säga att hon är tacksam att Tess för en gångs skull tänker på något annat en sjukdomar, men låter bli.
"Bra fråga,"säger hon istället och går ut ur rummet.
"Vilken av dem?"frågar Tess men det hinner inte Maud höra.
- Eller så gör hon det men låter ännu en fråga få ligga kvar i luften utan svar.

"Men ska jag berätta?"frågar Gast.
"Jag vet inte,"svarar Norell,"jag, personligen, har lite svårt att lita på folk men om jag blir upptäckt av dem kommer säkerligen dem inte lita så mycket på dig i framtiden. Vilket väljer du?"
   Gast drar en hand genom håret och suckar ljudlöst.
"Att vara en ärlighet utan att veta konsekvenserna eller att vara en hemlighet och veta dem, det är frågan. Du litar inte men känner dem inte, jag litar och känner dem...en del..."
"Att vara eller att inte vara,"säger Norell,"välj du."
"Då väljer jag att vara,"svarar Gast,"jag berättar, jag menar, de är jedis, klart de vill hjälpa någon i nöd."

Mörkret faller, lägger sig som ett täcke över templet. Ändå lyckas stjärnor miljontals ljusår tränga sig igenom det täcket, nå de ögon som inte sover, även de stjärnor som för länge sedan slocknat. Det gnistrande ljus speglas i svarta ögon som ser mot temlet. Hon ler, har funnit honom. Några dyker upp bakom henne, tänder också sina röda klingor.
"Inte nu,"säger hon,"inte riktigt än."
Och de lyder hennes order. Tillsammans försvinner de tre iväg i det bäcksvarta nattmörkret, dit inga stjärnor, levande som döda, kan nå deras klarvakna ögon en natt då alla andra sover.
Vilka är dem?
Det vet du säkert.
Men en fråga ännu bättre:
Vem är du?

Fortsättning följer

"To be, or not to be: that is the question
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune
Or to take arms against a sea of troubles
And by opposing end them? To die, to sleep
No more, and by a sleep to say we end
The heart-ache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to, 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd. To die, to sleep
To sleep, perchance to dream, ay, there's the rub
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause, there's the respect
That makes calamity of so long life
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's contumely,
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscover'd country from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action. -Soft you now!
The fair Ophelia! Nymph, in thy orisons
Be all my sins remember'd."    (3.1.56-90)
   Hamlet
   William Shakespeare

Försöker komma på något att skriva om det men lyckas inte forma några ord