Star Wars och den nya jediorden

Kapitel 30 Ni är ju jedis!

Den neutolanska kemisten suckar och går ett varv runt Gast och West, och sen ett till, och ett till. Hon tar faktiskt ganska många varv, nu när jag tänker efter. Men hon kommer ingenstans.
"Vi blev rädda,"försöker West förklara.
"Ni är ju jedis!"utbrister den neutolanska kemisten,"ni skulle ju ha försvarat er själva, inte sprungit in hit som fegisar! Och jag som har ägnat mitt liv åt att bevisa saker, inte bara vetenskap, utan jag har försökt uppmuntra folk till att bli modiga, jag berättade ju om jediriddarna! Ni blev deras förebilder! Nu står jag här med er och ni är bara två idioter! Jag har en ekolv med en väldigt intressant vätska i som jag ska undersöka hemma, men kan jag det? Nej, för jag är här med er!"
   Hennes ord fattar genast tag i Gast som blir arg, inte på henne, och egentligen inte på sig själv heller, utan på männen som står utanför och tror att de kan ta deras katter.
"Ignorera färgen på denna,"säger han och tar fram en röd ljussabel,"den är inte min."
   Och ja, han ljuger ju inte.
Han börjar genast försöka bryta sig igenom hissens dörr och han kämpar och kämpar. Tillslut, efter mycket möda, lyckas han klämma igenom sina lilla kropp och faller ner mot golvet på våningen under.
   "Nu era jävlar!"skriker han.
Snart hörs männens skrik när de i skräck springer iväg från Gast. Det blir en lång jakt som West undrar någonsin ska ta slut när Gast plötsligt dyker upp igen. Han hjälper både West och den neutolanska kemisten ut ur hissen då också. Den neutolanska kemisten, som har lugnat ner sig lite, tackar honom genom att ge honom en klapp på axeln. Eller så är det stolthet? Vem vet?
   "Jag måste gå nu då,"säger hon,"men vi ses väl i krokarna."
   Gast och West nickar.
"Det gör vi nog,"svarar West.
"Ha det så bra,"säger Gast.
   En av katterna jamar.
"Ja du, min lilla sötis!"utbrister West.
"Kan vi också gå nu?"frågar Gast.
   West nickar.
De går ett varv genom köpcentret, som förresten får tillbaka sin ström, och hittar lite allt möjligt smått och gått som man kan behöva eller inte alls behöva. När de går hem sen är de nöjda och belåtna. Gast får bära båda påsarna, olyckligtvis för honom, men han blir glad när de kommer hem. Då släpper han påsarna bara på golvet precis innanför porten och ler belåtet. Bi kommer sedan fram och tar påsarna.
   "Strömmen gick idag nere i stan,"berättar West,"och vi fastnade i en hiss med den där kemisten."
"Kul för er,"svarar Willy,"vi spelade kort."
"Hur gick det då?"frågar West.
   Willy ser bort mot Fara-Denise.
"Hon är faktiskt ganska så läskig,"viskar hon,"särskilt i kortspel."

Till mat äter dem rotfrukter och annat gott, sen hjälps Bi och Andy åt med disken medan de andra springer iväg glatt som aldrig förr.
   "Underligt att det blev strömavbrott i stan,"säger Andy,"det brukar det inte bli, senast var väl..."
"50 år sedan,"säger Bi,"jag tror att det ligger något bakom det."
   Andy nickar.
"Vad det än är ska jag ta reda på det."

Det var det för denna gång!