Star Wars och den nya jediorden

Kapitel 34 De förtryckta (del 3)

"Jag måste tyvärr säga att jag inte riktigt känner till bakgrunden till vad som hände sen,"säger Janse och kliar sig i håret.

Han ögon brister i ett grått hav i skenet från lamporna, han sitter bara där helt tyst med de andra tålmodigt väntar. Sen fortsätter han:

"Vi sov tätt intill varandra, jag familj, vänner och främlingar. Jag minns att jag hade en man vid min högra sida som andades i min nacke. I vanliga fall hade jag tyckt att det var obehagligt, men hans varma andedräkt var behaglig i den isande kylan. Jag försökte sova, men som så många andra nätter antog jag att också denna skulle bli en sömnlös. Jag pressade ihop ögonlockarna, som om mina ansträngningar skulle göra det lättar för sömnen att falla, och just som jag var påväg att äntligen somna small det till i väggarna. Det var ett högt dunder och i samma stund, som av en elchock, kastade sig alla upp och såg sig omkring.

"Para, para, qui salve rouge hakim!"hörde jag en man ropa.

Det var mannen som tidigare legat bredvid mig men nu stod han vid den låste dörren. Men dörren var inte låst, den var öppen. Jag registrerade vad han sagt i huvudet och översatte hans nordvariant av språket till: "Skynda, skynda, de räddar oss nu!"

Jag förstod inte vilka han menade, och en idag är det faktiskt något jag undrar över också. Men på plats då hade jag inte tid att ta reda på det för allt bröt ut i kaos. Jag minns inte vad som hände först, att vi började springa ut, eller om det var skotten som började avlossas. Jag minns inte varifrån skotten kom eller vilka som avfyrade dem, inte heller vilka de var menade att skjuta. Jag sprang iallafall och tappade bort resten av min familj i folkmassorna, när jag närmade mig foajén träffade ett skott mig i armen. Jag kände det inte, för jag var så fokuserad på att fly och adrenalinet rusade i kroppen. Jag blev sedan träffad i hälen och först då föll jag. Det sista jag minns var att en kvinna med lång, lurvig sjal böjde sig ner över mig. Hennes doft liknade Hakkas och jag svimmade av utmattning medan hon tog min puls. Sedan ska två män ha kommit för att kasta upp mig på en bår och fortsätta springa, iallafall enligt vad kvinnan berättade för mig när jag vaknade.

När jag vaknade befann jag mig i ett rum med blåa väggar, i en säng med röda sängkläder. Jag hade andra kläder på mig än vad jag minns att jag hade innan, ett par svarta skjorta och ett blodigt linne. Jag såg på linnet men fann inga sår på min egen kropp som skulle kunnat orsaka dem, och i samma stund som jag tänkte resa mig upp ur sängen kom kvinnan in och hejdade mig.

"Det är nog bäst att du ligger ner,"sa hon,"du har många inre skador och är mycket svag."

Hon hade rätt, men det insåg jag inte då, jag var vann och det var inte förrän ett år senare när jag såg ett foto av mig som jag förstått vad hon menade. Under min koma, som tydligen legat i, fotade de mig ifall jag dog och skulle behöva dokumenteras. Vad nu det skulle vara bra för.

Hur som helst lärde jag känna kvinnan som varit med och räddat mig, hennes namn var Brie Donna och var en väldigt rik kvinna. Hon hade hört vad som skedde och rest hela vägen från huvudkapitalet, de två män som burit mig var hennes bröder. 

"Vi försökte rädda en annan man också men han hade för mycket skador, vi behövde din tröja för att stoppa ett annat blodflöde och när han dog satte vi på dig hans tröja,"berättade Brie med ett sorgset uttryck.

Mannen hade varit en av hennes närmsta vänner, och jag fick sedan höra historier om honom och hans modiga uppoffringar. Han var en hjälte. Jag bad till, vem som nu styr världen, att han skulle tackas för alla sina hjältedåd, och det var nog sista gången jag bad. Jag somnade sedan igen och vaknade inte upp förrän jag var på Kessel, där vi fick en chans att bygga upp nya liv. Jag försökte att hitta gamla vänner igen, ett försök som var misslyckat, inte heller lyckades jag hitta min älskade brorsdotter. Jag var fri från den dagen, men aldrig har jag varit så ensam."

Tårarna faller ner för alla jedis ansikten, till och med Janses.

"Var den tvungen att vara så sorglig?"frågar Gast.

Janse nickar.

"Det är verkligheten,"svarar han,"men ny tycker jag att vi går och bakar paj på det hela, äpple eller blåbär?"

"Blåbär!"ropar nästan alla och sedan beger de sig mot köket.

---

Sorry för den tid det tog..