|Ignore Me| M&M PAUSAD

19

Ville bara säga att jag kommer ändra skrivform från nutid till dåtid! Fortfarande i jagform!
(Alison)

Med lätta steg trippade jag över den hala asfalten mot huset jag så många gånger sett tidigare. Min mage värkte av ångesten som snabbt hade kommit direkt efter jag lämnat den idiotiska byggnaden.
Jag vet heller inte varför jag började gå hitåt. Att jag ens går till honom..
Min hjärna hade fortfarande inte löst allt det jag nu har utfört utan bara skjutit det åt sidan. Som jag alltid gör. Och sen blir det mycket värre, Jo jag vet det!

När jag började känna igen husen ökade mina fötter takten. Vilken tur att Martinus var sjuk idag. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Huset tonade snabbt upp sig framför mig och jag gjorde mig beredd på att trycka ner den runda ringklockan.
Då flög plötsligt dörren jag hoppade skyggt undan! En tjej med eldrött hår rusar gråtandes förbi mig och såg sig i förbifarten på mig. Hennes spruckna ögon borrade sig in i mina och i samma sekund som jag såg henne insåg jag vem hon var.

Amanda..

"Amanda vente!"
Ropade en välbekant röst inifrån och snart stod han i dörröppningen och såg på mig. Hans öron färgades snabbt röda och han höjde osäkert handen. Jag såg på honom med en oklar blick innan jag långsamt vände mig om. Vad kom jag för?

"Alison, kom tillbake"
Hörde jag honom mumla och snart kände jag en kall hand ta min. Istället för att ha ryckt bort den vände jag mig långsamt om. Hans blick visade tydligt sorg och det dröjde inte länge fören jag lagt mina armar om hans hals och omfamnat honom i en lätt kram.

Kramen blev lång.. och när han väl släppte mig log han svagt.
"Takk, Jeg kan fortelle om du kommer in?"
Fortsatte han och pekade lätt mot dörren. Jag nickade lätt och log sedan tillbaka innan jag följde efter honom in i det vita(/blå minns it haha) huset.

Martinus förde mig mot hans rum under tystnad. Jag ville bryta den tystnaden men visste inte vad jag skulle ha sagt. Så jag lät bli.

När han vält stängt dörren slog han sig ner i sin soffa och klappade lätt på platsen bredvid. Osäkert satte jag mig längst ut på kanten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag börja inleda samtalet eller låta honom ta sin tid?

"Jeg slo opp med Amanda, at jeg ikke lenger føler noe for henne. Jeg vet ikke hvorfor, men jeg kunne bare ikke .."
viskade han tillslut och såg försiktigt upp på mig. Jag nickade tyst utan att veta vad jag skulle ha sagt.
Jag visste heller inte vad jag själv tyckte om det. Jag var ju ledsen för Martinus skull men en liten del i mig kände något annat..

Whats händer?!

Men jag skriver på en ny bok! En The FO&O fanfiction!!!!!
Den finns i min profil och heter "They call us prisoners"

Jag är fett taggad på den och hoppas att ni vill ge den en chans:**
PÖSS PÅ ER:)))