|Ignore Me| M&M PAUSAD

32

Alison

Jag gick med Martinus hack i häl in genom glasdörrarna 'Ungdomsmotagningen'  Stod det med tjocka tydliga bokstäver på en skylt precis innanför dörrarna. Min mage knöt sig och jag letade efter Martinus hand. Hans fingrar slöt sig om mina iskalla. "Det kommer gå bra" Sa han och strök med tummen mot min handflata. Handlingen var förmodligen meningen att vara lugnande men jag blev bara mer stressad.

Skulle dem tvinga mig att göra mig av med barnet? Det kunde dem väll inte? eller? Jessica hade verkat väldigt bestämd. Skulle dem här vara lika envisa? Nu hade jag ingen Lars som skulle kunna ställa sig på min sida. Men så kom jag på killen som stadigt gick bredvid mig. Jag hade iallafall Martinus, och just nu var han allt jag behövde.

Vi gick ner för stentrappan och följde skyltarna tills vi kom fram till till ännu en glasdörr som var pyntad av planscher på unga som log stort. Av någon anledning störde jag mig ovanligt mycket på dem där kritvita tänderna. Så om man bara gick hit så skulle man bli glad eller vafan menade dem? Martinus höll upp dörren åt mig och jag klev skakigt över tröskeln. Framför oss satt en äldre tant bakom en disk med stora glasögon, sådana som får ens ögon att se gigantiska ut. "Vad kan jag hjälpa er med?" Frågade hon vänligt och tittade på mig genom glasögonen. Jag öppnade munnen för att svara men det kom inte fram något, min mun var helt torr som om jag inte druckit på flera dagar. istället svarade Martinus, "Vi skulle vilja träffa en barnmorska" Han sa det snabbt. Då var det inte bara jag som var nervös. Tanten log snabbt och vände sig åter till mig. "Vad heter du?"

Nu måste jag kunna svara, annars skulle jag verka som en idiot. Jag harklade mig snabbt och sa "Alison" Hon nickade och kladdade ner något på ett papper. "Ni kan sätta er i väntrummet där nere" Hon pekade mot några stolar och soffor i slutet av korridoren. Martinus mumlade ett svagt "Tack" innan han, nästan drog med mig till sofforna. Han satte sig och jag slog mig stelt ner bredvid.

"Tänk om dem tvingar mig att.." Min röst dog ut och jag såg ner i marken. Martinus satt tyst i några sekunder innan han tyst la armen om mina spända axlar. "Dem kan inte tvinga dig till det, dem kommer säkert föreslå det men dem kan absolut inte bestämma över dig" Sa han och pressade sina läppar mot min panna, han lät lite darrig. Jag ville tro honom. Men hanvar lika orolig som mig. Det han sa var bara för att göra mig lugnt, det var bara.. En sköterska i vit dräckt kom in i väntrummet.

"Alison nästa"