Breathe

Kapitel 18

Jag bytte om till ett par korta svarta shorts och en lång svart t-shirt med någon rock tryck på. Eliah hade redan bytt om och låg nu på soffan med sin älskade mobil. Han granska mig och jag rulla bara på ögonen och gick till badrummet.
Jag torka bort sminket, gjorde mina behov och gick ut.
"Ska vi gå?" Sa Eliah med mobilen i ansiktet.
"Vart?"Sa jag trött. Helst så skulle jag vilja sova.
"Du får se" sa han och reste sig. Jag följde efter honom ut. Vi gick några i korridorer innan han stanna och öppna en dörr. Det fanns ingen nummer på dörren utan den var helsvart. Rummet var en filmrum. En stor filmrum. Det fanns massor av platser och en stor skärm på väggen. På golvet låg en massa kuddar i olika färger. Seriöst kuddarna var så många att man inte kunde se golvet eller mattan. Hela gänget var där. Dem satt och pratade/skrattade med en massa chips, Cola, godis och sånt framför sig.

"Äntligen!" Utbrast Austin och log mot mig. Själv så var jag inne i min chock.
"Oh god" sa jag med uppspärrade ögon. Jag satte mig vid Ally och Eliah satte sig bredvid mig.
"Vilken film?" Sa Liz och tog en chips skål.
"Skräckfilm" skrek killarna i mun på varandra.
"Nää glöm det" sa Caron och kolla surt på dem.
"Okej vi tar något som inte är så läskigt då!" Sa Ethan och suckade.
"Tjejer asså" sa Mark och fyllde munnen med choklad.
"Jag sätter på Hostage" sa Jason och leta upp filmen. Ally, Liz och Caron klagade lite men det slutade med att vi fick kolla på filmen. Jag var tyst hela tiden och bara stirra in i skärmen. Den här filmen påminde mig om mannen Eliah dödade, om den läskiga korridoren, om tortyrrummet.

Jag börja skaka.
"Heyden?" Sa Eliah oroligt. Jag vände mig mot honom. Dem andra var djupt koncentrerade i filmen.
"Varför?" Sa jag så tyst jag kunde. Han kolla frågande på mig. Jag suckade djupt och fortsatte:-
"Varför torterar du människor? Varför dödar du dem? Hur kan du låtsas som ingenting varje dag? Hur kan du skratta? Hur kan du leva med dig själv" viskar jag till honom. Hans ansiktsuttryck förändras. Han spänner käkarna och reser sig snabbt upp. Med tunga steg går han ut och smäller igen dörren.

"Vad hände?" Frågar alla i mun på varandra. Caron ser argt på mig. Jag reser mig och går ut ur rummet jag med.

Jag har viljat veta det länge och ångrar inte ett enda ord jag sa. Om Eliah vill så kan han gå härifrån. Det är inte så att dem jobbar här mot deras vilja. Dem har ett val. Jag öppnade dörren till Eliahs sovrum men han var inte där. Kanske gick han ut ur hotellet? Jag kände mitt bultande huvud. Jag behöver tänka och det finns bara en plats som jag kan gå till.
Jag tog på mig mjukisbyxor och en kofta sen gick jag ut ur rummet.

Jag var påväg upp till taket. Dörren var inte låst så det betyder att någon är där. Jag öppnade dörren försiktigt och såg en skugga lite längre bort.
Fan också! Jag som ville gå bort från människorna. Visst den här personen var här före mig men ändå.
Det var kallt.

Jag gick fram försiktigt. Det var en kille men inte vilken kille som helst utan Eliah.. Han var lutad mot en högre vägg med huvuden i händerna och ryggen mot mig. Jag la min hand på hans axel och han vände sig mot mig.
Hans ögon var vattniga men inga tårar kom. Skuldkänslorna började direkt attackera mig.
"Förlåt..ja-jag" mer hann jag inte för han avbröt mig.
"Heyden du vet ingenting. V-vi växte inte upp som andra barn. När andra barn lekte med leksaker fick vi lära oss att slåss och skuta. Vi växte inte upp med kärlek, vi växte upp med hat. Vi lärde oss att hata..Esplet var den ända hem vi hade, som vi har."
Sa han med sprucken röst. Fan också vad har jag gjort.
"Elia.."mer han jag inte för att han avbröt mig igen.
"Låt mig prata klart! Du tror att vi är monster som inte har några känslor. Kanske vi är monster men vi har skuldkänslor och mår dåligt över det vi gör. Vi sätter på oss en mask som vi bara tar av när vi är ensamma. Vi mår skit över det vi gör men vad kan vi göra? Vart ska vi ta vägen?" Sa han snabbt.
Jag kände mig hemsk! Jag kramade honom, han besvarade kramen och la sin panna mot min axel. Han grät inte. Han höll det inne.
"Förlåt, förlåt, förlåt" sa jag och börja gråta. Han torka bort mina tårar.
"Det är inte ditt fel" sa han och log sned.
Vi gick och satte oss på den breda och kalla kanten. Vi kolla bara ut. Utsikten var hundra gånger vackrare på natten. Jag ville säga något men vad? Min stora käft har redan öppnat sig och det är mitt fel att Eliah mår så nu.

"Du vet Ally?" Sa Eliah efter ett tag. Han kolla in i mina ögon. Jag nicka.
"Hon är den enda familjen jag har kvar..hon är min syster" sa han och kolla ut.
Jag blev chockad över det han sa.
"Varför har ni hållit det hemligt?" Sa jag och kolla ut.
"Nja, vi har inte hållit det hemligt, vi har bara glömt att säga det" sa han och ryckte på axlarna. Jag nicka sakta.
"Får jag fråga något?" Sa jag nervöst.
"Mm" sa han och kolla på mig. Jag kolla ner på mina händer.
"Varför var du så arg på mig under.. Du vet den där tiden?" Sa jag och ångra mig direkt. Kan jag inte bara hålla käften!?!
Han skratta och kolla på mig.
"Jag kände skuldkänslor, jag tänkte att det va mitt fel att du var påväg att ta självmord" sa han och forma sina läppar i ett sträck.

〰〰〰

Vi satt där uppe och prata om allt mellan himmel och jord i nån timme. Vi fick lära känna varandra. Eliah var så mycket mer än jag någonsin trott.
Nu låg han på sängen bredvid mig. Han hade ryggen mot mig och andades tungt.
Den natten erkände jag något för mig själv...
Jag har känslor för honom...
Men det ska jag hålla för mig själv, jag vågar inte säga det till honom.
Jag är rädd att han ska krossa mig. Jag tänker inte ta den risken..