Breathe

Kapitel 11

Jag kände smärta. Jag kunde inte öppna ögonen. Jag ville inte..
Är jag i himlen? Graven? Helvetet?
Jag var rädd för att öppna ögonen. Inte för helvettet, jag förtjänar helvettet utan för att leva.
Jag hoppas på att jag är död men det tvivlar jag på.

Jag har aldrig varit rädd för döden utan mer nyfiken. Jag har undrar vad som händer efter döden. Dör man, Som när man trycker på en off knapp?
Eller finns det hell och heaven?

"Heyden?" Sa en kvinnlig röst som jag inte kände.
Jag öppna ögonen försiktigt. Fuck jag är inne på sjukhuset!
Kvinnan var tjugo nånting år gammal, hade blont hår och ljusblåa ögon.
Hon log mot mig.

Min hals var torr. Varför dog jag inte?

"Du har tur att du har sånna fantastiska vänner, dem tog hit dig så snabbt som möjligt. Om de hade tagit en minut till så skulle du ha dött." Sa hon leendes.
Hhh 'fantastiska vänner'. Kunde dem inte ha tagit mig hit en minut för sen?

Jag tog en djup andetag. Det gjorde jävligt ont i magen.
Jag kände hur de hade plåstrat om min mage.

Jag kollade mot dörren framför mig och såg Eliah lutad mot den.
Han kollade på mig och spände käkarna. Kvinnan gick ut.
Eliahs ögon var uttryckslösa. Han gick också ut och smällde igen dörren.

Excuse me? Varför är han arg? Det är jag som måste vara arg!

Jag kände mig tom. Kvinnan kom in igen med en spruta i handen.
"Den kommer få dig att somna och minska smärtan" sa hon.
Jag svarade inte. Jag kände den svidande vätskan gå igenom mina ådror.
Mina ögonlock blev tunga och jag somna.

〰〰〰

Huvudvärken väckte mig.
"Jag tror att hon vakna" sa en röst jag kände igen. Ally.
Jag öppnade ögonen försiktigt och såg hela gänget omkring mig.
"Hur mår du?" Sa en orolig Austin.
Jag svarade inte utan kollade bara upp. Ett suck lämnade honom.

Jag undrade varför polisen inte kom. Eliah och dem hade säkert hittat på något skit.
"Så hur kändes det att vara nära döden? gör det ont?" Sa Liam och pekade på min mage.
"LIAMMM!" Sa alla i mun på varandra, Ja förutom Eliah som stod lutad mot väggen på vänster sida om mig.
Jag kollade på honom. Vi hade ögonkontakt i en sekund sen vände han blicken och spände käkarna.

"Tänker du inte prata?" Frågade Ally. Jag bara kollade på henne. Vem skulle slösa sin energi på att prata med dem? Jag var arg på dem. På världen. På mina föräldrar. På polisen. På allt och alla!

"Jaha, anyways du har varit här i två dagar, nästan tre och vi ska hem om en timme!" Sa en glad Ethan. Vilken hem?

"Hon är visst döv" sa Jason och fnös. Fucking jävla idiot jävel!!

Dörren öppnades och den där tjejen kom in leendes.
"Nu måste ni tyvärr lämna rummet så jag kan ta en sista koll" sa hon.
"Asså Eli du kan sluta med att spela 'jag känner inte er' det är bara överdrivet" sa Jason och viftade med armarna. Hennes leende försvann och hon rulla med ögonen.
"Okej ut asshole!" Sa tjejen som Jason kallade för Eli.

Hon tog några tester och tog fram en till spruta.

Det var ingen idé att tigga efter hjälp. Den här tjejen jobbade säkert för Esplet hon med.

"Ja kommer ge dig en sista spruta så att ingen smärta känns på vägen hem" sa Eli med en sned leende.
Jag nickade.
"Föresten så heter jag Elissa" sa hon medan hon höll på med sprutan. Jag svarade inte. Kände bara inte för det.

Efter tio minuter somnade jag.