Breathe

Kapitel 30

Efter typ en halvtimme har jag fortfarande inte fått det jag ville. Det enda jag fick var Eric som sjöng med sin röst (som lät som ett katt som nyss hamnat i vattnet) och lite mummel. Jag suckade och var påväg att ge upp när jag hörde något. En dörr öppnades och stängdes.
"Far" sa Eric uttråkad. Jag hoppade direkt upp ifrån soffan och sprang, ja sprang till Arons sovrum. Han låg på sängen med datorn på benen. Jag stängde datan hårt.
"Vafan?" Sa han irriterad. Jag shh:ade honom och höll upp apparaten.
"Lyssna!" Sa jag. Hans ögon kallade och han slängde sig bak i sängen med en suck.
"Heyden inte nu igen!" Sa han och masserade huvudet. Jag tog upp mitt pekfinger varnande mot honom.
"Först lyssna sen kan du klaga på mig!" Sa jag och höjde volymen på apparaten. Hoppas jag får det jag vill annars Rip to me.
"Ja hurså?" Erics röst.
"Nä inget" hans pappa?? Aron såg ointresserad och förbannad ut på samma stund.
"Fick du personens namn?" Sa hans pappa.
"Ja, Isak ska ta hand om det" sa Eric.
"Okej jag ska gå, har en möte om tjugo minuter" sa Erics pappa.
Nenenenenenenenene!!! Please Don't goooooo!

"Heyden tror på att Esplet dödade hennes föräldrar" sa Eric plötsligt. Jag kunde höra att han flinade. Jag bet mig nervöst på kinden och väntade.
Någon fnös och jag gissade på att det var Erics pappa.
"Hon var visst inte så smart trots allt" sa Erics pappa. Om du bara visste.
Aron lutade sig fram och lyssnade noga.
"Aron kommer att döda oss om han får reda på att vi ligger bakom hans föräldrars död" sa Eric och småskrattade.
"Oro dig inte pojk, han kommer att få reda på det sekunden innan hans död" sa Erics pappa.
"Jag vill behålla Heyden, hon är faktist något trots allt" sa Eric och jag är säker på att han flinade.

Jag stängde av apparaten och kollade försiktigt mot Arons håll. Hans käkar var spända, han andades tungt och hade knipit ihop öhonen, hårt. Han öppnade ögonen och jag såg flammorna i hans ögon. Typ.
"JAG. SKA. DÖDA. DEM!" Sa han med spända käkar. Undrar hur hans tänder inte har krossats än. Han reste sig upp men hann inte gå för att jag tog tag i hans handled.
"Aron, vad tänker du göra? Seriöst det kommer inte att hjälpa! Istället kommer dem att låsa in oss!" Sa jag lugnt. Hans ilska sköldens bort och ersattes med sorg. Han satte sig på golvet och lutade sig bak mot väggen med slutna ögon. Han grät?¿ Jag satte mig på knä framför honom.
"Aron.." Sa jag och kollade oroligt mot honom. Han skakade på huvudet lite  och log. Det var tyst i några sekunder eller kanske minuter.
"Jag är så jääävla dum" sa Aron och dog ut på 'ä'et Hans ansikte var uttryckslöst. Han torkade bort tårarna som kom fram. Jag böjde mig fram och kramade honom.

Vi satt där..på den kalla golvet och kramades i minuter. Men det var lugnande och bara..jag vet inte..kärleksfullt?
"Det är okej" sa jag och tog hans händer i mina. Han skakade på huvudet.
"Inget är okej, under ett helt jävla år har jag varit här och var literally blind.. Seriöst, om inte jag hade träffat dig och kidnappat dig.. Gud vet hur länge jag skulle ha stannat här." Sa han och suckade. Han var verkligen krossad.
"Bäretta, vad hände?" Sa jag lugnt. Han la huvudet på sned och tänkte.
"För ett år sen..en dag gick jag in till morfars kontor för att lämna några papper. Jag var väldigt trött så jag satte mig på hans stol..jag hade inget att göra så jag kolla bland hans saker för att typ hitta något intressant och.. Jag typ råkade hitta hans dagbok. Eller nja dagbok och dagbok, det var en bok där han tydligen hade skrivit ner hans tankar. Jag läste den och hittade massa meningar som "min dotters död var mitt fel", "jag ångrar det jag gjorde mot min dotter", "skuldkänslorna över vad jag har gjort dödar mig" och sånt..jag läste om och om allt flera gånger. Jag kunde inte tro på det och försökte hitta något som skulle förklara allt. Jag blev arg och kom hit. De fyllde mitt huvud med en massa skit...morfar försökte snacka med mig flera gånger men jag lyssnade aldrig, jag gav honom ingen chans att ens säga två ord. Efter flera månader slutade han att försöka att prata med mig. Han förstod att jag inte skulle lyssna på honom. Jag var..är en envis idiot" sa han med sorg i blicken.

"Men E..Austin och dem då?" Frågade jag. Jag tänkte säga Eliah men jag ville inte ens tänka hans namn. Han kollade skamset ner.
"Eliah och dem var min familj" sa han. När han sa Eliah kändes det som att någon tryckte ihop mitt hjärta. Aron suckade djupt och fortsatte:-
"Dem fanns alltid där för mig, vi alla älskade varandra och vad gjorde jag? Jo jag gick anslöt mig hos deras föräldrars mördare utan att ens kolla på dem. Jag kastade deras tillit, betydelse och allt vi hade in i soptunnan, jag gjorde dem besvikna.. Dem blev sårad och pratade inte med mig. För typ två månader sen kom dem till mig. De sa att de ville ha tillbaka mig. De gav mig en andra chans men jag...jag vände ryggen åt dem och gick. Jag sa till dem att de skulle hålla sig borta ifrån mig och att jag inte ville ha något att göra med dem" han tog ut handen ur min hand och masserade huvudet. Jag böjde mig fram och kramade honom igen. Varför är livet så orättvist? Varför kan alla inte bara leva i njut och vara lyckliga? Varför måste minst femtio av hundra människor vara slitna och krossade?

Aron kramade mig hårt tillbaka. Jag drog ifrån och kollade på honom.
"Vad händer nu?" Frågade jag. Han bet ihop käkarna.
"Jag ska prata med morfar" sa han och reste sig upp. Jag reste mig jag med.
"Först måste jag få reda på var dem är" sa han och tog upp mobilen ifrån sängen.
"Hotell Cassia" sa jag och drog handen igenom håret.
"Va?" Sa han och höjde blicken till mig ifrån mobilen.
"Dem är på hotell Cassia" sa jag och ryckte på axlarna.
"Du sa att du inte visste var dem var när jag frågade dig för några dagar sen" sa han och höjde på ena ögonbrynen. Jag ryckte på axlarna igen och sa:-
"Jag ljög" han log mot mig men blev allvarlig lika snabbt.
"Stanna här, jag kommer tillbaka senare och hämtar dig" sa han och kysste mig på pannan. Jag nickade och log mot honom. Sedan gick han iväg.
Fuck! Ska jag stanna här? Eric är ju här..

〰〰〰

Jag gick fram och tillbaka i sovrummet. Rädd för vad som väntar mig. Tänk om Eric kommer och avslutar det JAG började. Eller egentligen var det han som
började skiten. Jag suckade och satte mig på sängkanten. Jag måste sluta tänka innan jag exploderar..jag behöver alkohol. Jag behöver komma bort ifrån den här världen. Även om det skulle vara i fem minuter.  Men dricka är tyvärr det sista jag ska göra just nu. 

Jag reste mig upp och gick till vardagsrummet där jag satte på teven och satte mig framför den. Jag var hungrig. Det ända jag hade ätit idag var ju varmt vatten. Men jaja..jag vill inte ens öppna ytterdörren. Rädd för vad som kan finnas på andra sidan och med det menar jag Eric..

Efter en och en halv film hörde jag ytterdörren. Snälla låt det vara Aron och inte Eric. Jag vände huvudet försiktigt bak mot dörren. Där kom Aron med blodiga händer. Jag reste mig snabbt upp.
"Vad har hänt?!" Sa jag panikslaget. Han viftade bort frågan med handen.
"Jag dödade Erics pappa och dörrvakten" sa han. Om jag det vore för några veckor sen så skulle jag ha brustit ut i gråt men...jag är van..typ.
"Kom vi ska gå" sa han och gick in till badrummet. Han tvättade händerna snabbt och gjorde en gest att jag skulle följa med. Jag gick fram till honom och såg Joakims blodiga kropp ligga där bredvid dörren. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte rörde och mixtrade mina känslor. Att se någon död är...ovanligt, kallt och känsligt.

Vi gick förbi honom och ut i korridoren. Jag och Aron kollade alltid runtomkring oss för att se om någon var där. Vi passerade några städerskor men de brydde sig inte. Vi gick in i hissen, till nedervåningen och ut ur den höga byggnaden. 'Hotell Molander' stod det. Det var bra att veta för säkerhetskull. Inte för att jag någonsin skulle komma tillbaka ALDRIG.