Breathe

Kapitel 35

Jag, Ally och Liz gick ut ur gymmet skrattandes. Jag hade tagit med mig extra kläder så jag hade på mig svarta normala/tråkiga byxor, en tight grå tröja och mina Adidas skor.
"Varför måste tjejer vara sååå sega?" Frågade Liam som satt i Arons bil och hade dragit ner rutan
"För att idioter som er ska ha något att prata om" svarade Ally tillbaka. That's My bitch. Mark satt också i bilen bredvid Liam? Jag gick fram till honom.
"Du tog med dig motorcykel, remember?" Frågade jag. Han nickade.
"Eliah stal den ifrån mig" sa Mark lite surt. Jag rynkade på ögonbrynen.
"Varf-" mer hann jag inte säga.
"Heyden, du kommer med mig" sa en röst bakom mig. Jag kollade bak och såg Eliah sitta på motorcykeln och klappa på sitsen bakom sig. Han gav Mark en dödsblick. Jag vände mig åt Mark som flinade och ryckte på axlarna. Sen gick jag nervöst fram men försökte vara så normal som vanligt. Eliah gav mig hjälmen och jag satte den på mig. Jag satte mig bakom honom.
Ska jag hålla om honom? Innan jag hann göra något tog Eliah tag i mina händer och placerade dem runt hans midja. Boy, chilla. Han körde iväg snabbt. Jag blev tvungen att hålla om honom hårdare. Det var kallt. Verkligen. Eliah hade på sig en hoodie och en kofta över hoodien. Smart.
Istället för att fortsätta till huvudvägen svängde han in i en liten väg.
"Vart ska vi?" Frågade jag lite högt så att han skulle höra.
"Vänta och se" svarade han tillbaka.

"Ska du inte hoppa av?" Sa Eliah skrattandes. Jag hade fullt upp med att kolla på honom bakifrån så jag hade ingen aning om att vi hade stannat eller var vi ens åkte för den delen. Visst det var inte så mycket till utsikt men men..Jag blinkade några gånger och hoppade snabbt av. Good Heyden, skäm ut dig. Jag tog av mig hjälmen och kollade runtomkring mig. Vi var i mitten av ingenstans i en skog. Ska han mörda mig och dumpa mitt kropp? Jag kollade vettskrämd på Eliah.
"Va inte rädd, kom" sa han skrattandes och räckte fram sin han. Jag tvekade en sekund men tog tag i den. Han gick in bland träden. Plötsligt stannade han. Jag gick fram för att se vad vi hade stannat framför. Herregud..

Framför mig fanns det en liten stig som var gjort av plankor. Den stannade i mitten av en stor sjö. Det var full måne. Vattnet var mörkt och vackert, i himlen fanns det några stjärnor här och där och månen lystes starkt.

Eliah gick fram och satte sig på kanten, jag följde hans exempel. Utsikten fick mig att tappa andan. Det var vackert. Döds vackert. Jag älskar sånna här ställen. Det är som ett masterpiece...som Eliah.
"Jag brukade alltid komma hit när jag var yngre...jag tänkte och rensade mina tankar här...jag har inte kommit hit under en väldigt långt tid.." Sa han tyst.
"Varför?" Frågade jag försiktigt och kollade på honom.
"..jag vet inte riktigt..jag har väll inte haft tid..och inte orkat tänka på saker och ting. " sa han, vände sig mot mig och log sned.  Jag log mot utsikten. Vad har hänt med världen? Människor kan knappt tänk längre pågrund av alla problem. Vad det också såhär förr i tiden? Folk visar dig en bild på nån utsikt och säger att världen är vacker..bitch no, världen är ugly af..det är bara utsikten som är vackert. Du vet 'vacker på utsidan och hemsk på insidan'.
"Kom" sa Eliah och öppnade hans famn till mig. Jag lutade mig mot honom. Han hade sitt högra arm runt mig och mina händer i hans vänsterhand. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och han lutade lutade huvudet mot min. (Hoppas ni förstår)

Vi var tysta en stund men tystnaden var varken stel eller pinsamt. Tvärtom, den var skön och bara..perfekt. Eliah höll fortfarande om mig. Kan det var såhär för alltid? Nej...nån dag..i framtiden, kommer Eliah vara otrogen, dö, skadad..eller kanske jag...och det kommer att separera oss. För att kärlek är inte förevig. Men den dagen är inte idag och det är därför jag ska njuta av stunden och ta vara på den.
Jag kollade på Eliah som kollade på månen. Han märkte mig och kollade tillbaka med ett leende.
"Du är så vacker" sa han mjukt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det gör jag aldrig då jag får komplimanger. Visst jag blir glad varje gång, de första sekunderna iallafall..sen önskar jag att jag inte skulle ha fått komplimangen för att jag inte har någon aning om hur man svarar en. Jag vet det låter dumt..
Istället för att svara (i brist på svar) lutade jag mig fram och kysste honom.