Breathe

Kapitel 25

Sakta sakta kom jag tillbaka till den verkliga världen. Kan jag inte sova lite mer? Motvilligt satte jag mig upp och började stretcha. Så till mina planer:-
Lyssna på bullshit:en Aron har att säga och sen rymma.

Jag reste mig och gick fram till garderoben. Jag tog ut ett par gråa vanliga Adidas byxor och en svart magtröja. Jag gick vidare till badrummet, gjorde mina behov, tvättade ansiktet, borstade mina tänder och satte upp mitt hår i en messy bun. Lika messy som mitt liv. Jag hade ingen lust att byta om i rummet för vem orkar kolla igenom varje hörn efter kameror?

Jag kom ut ur badrummet och gick mot utgången som såklart var låst. Jag suckade och började banka på dörren. Det finns säkert nån vakt eller något utanför. Dörren öppnades av en man i kostym. Ik jag har alltid rätt:)
"Ja?" Sa han med sin stenhårda ansiktsuttryck.
"Jag vill gå till Aron" sa jag och gjorde mitt änglars ansiktsuttryck. Han nickade och tog en hård grepp om min arm. Jag suckade tyst för mig själv och försökte hålla ilskan inne. Helst av allt så skulle jag vara mer än ärad att bryta den här mannans näsa. Jag räknade till tre för mig själv och tog en djup andetag.

Den här platsen liknade en hotell med. Dörr, dörr, dörr och flera dörrar.
Äntligen stannade vi framför en dörr. Mannen kollade på mig. Jaha ska jag gå in? Jag öppnade dörren försiktigt, gick in och stängde den.
Det var en liten korridor med tre dörrar. Korridoren var typ några meter. Två dörrar i höger och en i vänster. Jaha. Jag tog den andra dörren i höger och det visade sig vara badrummet. Jag stängde den och tog den första dörren i höger. Sovrummet. Tomt. Jag suckade och stängde dörren. Jag öppnade dörren i vänster sida. Det fanns vita soffor, en liten matbord för 4, en stor platt tv och bokhyllor i det rummet. And ofc Aron framför teven. Han märkte inte att jag hade öppnat dörren så jag knackade. Han vände huvuden till mig och log. Jag rullade ögonen och gick för att sätta mig bredvid honom. Jag försökte sätta mig så långt borta ifrån honom som möjligt. Den här mannen hade damp attacker, det förstod jag igår.
Han fattade att jag kände mig obehaglig och suckade.
Aron hade på sig ett par svarta Adidas byxor och ett vitt t-shirt.
Det var en stel och pinsam tystnad. Seriöst så ville jag dra i mitt eget hår. Mannen snacka för fan!

"Tänker du glo på mig hela dagen?" Frågade jag honom irriterad.
"Du förlåt för igår" sa han. Jag fnös till och kolla på honom.
"Jag bryr mig inte, bäretta bara för mig om de sakerna jag inte vet" sa jag.
"Okej men först måste du äta" sa han.
"Jag är inte hungrig"
"Då berättar jag ingenting" sa han och la sina armar i kors och kolla på teven.
Det blev tyst i några minuter. Herregud vad den här killen är envis!
"Fine" sa jag irriterad. Han flinade mot mig och tog upp sin mobil bredvid sig.
"Vad vill du ha?" Frågade han.
"En kopp Lipton te" sa jag med blicken i teven. Den var på någon dålig serie.
"Jag beställer amerikanska pannkakor" sa han. Jag vände blicken till honom med höjda ögonbryn. Vad är han min pappa eller?
"Jag sa te" sa jag.
"Du måste äta" sa han.
"Tack men nej tack" sa jag och vände blicken till teven igen. Han suckade och knappade något på sin mobil. Jag reste mig och gick fram till bokhyllorna. Det fanns böcker, kameror och annat skit. Jag kollade på böckerna som såg ut att vara oöppnade.

Det plingade på dörren. Varför såg jag inte knappen man plingar på när jag kom in?
Aron gick och kom tillbaka med en vit och överdrivet stor mugg. Jag tog emot den och tackade honom. Sen satte jag mig på den lilla matbordet. Den var framför en stor fönster som visade LA. Fett skönt att äta mat varje dag framför den här vackra utsikten. Aron satte sig framför mig.
"Sätt sig där, du förstör utsikten" sa jag surt och pekade på stolen bredvid mig. Han skrattade men flyttade inte.
"Så.." Sa jag och drack en klunk av teet.
"Så.." Sa han och kollade på mig.
"Det är nu du ska bäretta den här ointressanta historien till mig" sa jag och tog ännu en klunk av teet. Han lutade sig bakåt och drog sin hand igenom sitt mörka hår.

"Nash är mycket bättre och snabbare på att bäretta saker" sa jag och suckade.
"Nash?" Sa han och skrattade. Hans skratt var ond.
"Du kallar honom för Nash?" Frågade han mellan skrattet.
"Vad annars ska jag kalla honom för?" Frågade jag. Hans höjde ena ögonbrynen och plötsligt blev han allvarlig.
"Vet inte kanske morfar" sa han och väntade på mitt svar. Jag svär att om jag hade teet i munnen så skulle jag ha spottat ut allt på hans ansikte men han hade tur.
"Ursäkta? Min vadå?" Frågade jag men min 'är du dum' blick.
"Så dem har inte berättat" sa Aron och nickade leendes. Hans leende var inte snällt. Det kom fram till mig sakta sakta. Esplet var Nashs pappa, min mamma hette Esplet i efternamn hade Ethan sagt och sättet som Nash pratade om min mamma. Herregud jag är dummare än Clark och Anna!!!

"Men asså what jag fattar inte! Varför har dem inte sagt något och varför är du här? Hur ska jag ens veta att du är min bror?" Sa jag, la ifrån mig teet och suckade. Han reste sig och gick ut. Vad är det nu då? Sa jag något fel?
Jag var påväg att resa mig när han kom tillbaka med en liten svart låda i händerna. Jag kolla frågande på honom.
Han la lådan framför mig och nickade mot den. Jag öppnade den osäkert och kolla in i den. Det fanns smycken, bilder och några andra småsaker i den.
Jag tog upp bilderna. Det var en bild på en man och kvinna som såg glada ut. För nån sekund stannade världen runtomkring mig. Bilden var på mina föräldrar. Visst jag har bara sätt deras bild från olyckan och bilden var oklart av allt blod på deras ansikte men jag kände igen dem. Jag var påväg att gråta men hejdade mig själv från att gråta. Inte nu. Jag kolla på min pappa och på Aron. Aron liknade min pappa väldigt mycket. Jag tog upp en annan bild på en liten kille han kanske var 1/2år och en bäbis. Jag bet på min tunga. Det här var för mycket för mig.
Jag la ifrån mig bilderna och la huvudet i händerna. Jag har en bror och en morfar. Wow.

"Vad hände?" Frågade jag och kolla på honom. Han lutade sig bak.
"Jag växte upp hos Esplet och var där tills.." Han suckade kolla på mig,
"Tills jag fick reda på att vår morfar var den som dödade våran föräldrar. Jag fick reda på det förra året" fortsatte han. Jag skakade på huvuden.
"Nej, varför skulle han döda sin egen dotter?" Frågade jag. Så som jag har känt Nash så har han varit snäll. Hans hjärta är ljust..right?
"Vår pappa jobbade för Alzor, han och mamma blev kära i varandra och morfar gjorde allt i sin makt för att hindra mamma och pappa från att vara tillsammans MEN det funkade inte, mamma och pappa bestämde sig för att rymma och då dödade morfar dem" sa han.
"Hur kan du vara så säker? Har du bevis?" Frågade jag.
"Jag är ingen som bara tror på saker utan att ha rotat efter sanningen" sa han.
Jag kom på något.
"Så Liam och vi är kusiner?" Sa jag. Han nickade.
"Liams pappa var vår morbror" sa han.
Jag drog handen igenom håret. Så jag har en bror, en morfar och en kusin..
Toooooooooo muchhhhhhhh!
"Hur dog dem andras föräldrar?" Frågade jag tystare.
"Alzor dödade dem efter våran föräldrars död då alla var förstörda och oberedda"sa han. Vad händer?!!!!

Jag reste mig upp och kände mig så jävla yr. Jag var påväg att ramla men Aron tog tag i mig. Jag tog upp min hand för att visa honom att jag inte behövde hjälp. Jag gick ut ur rummet och korridoren. Vakten stod utanför. Han tog hårt tag om min arm och ledde mig till 'mitt' rum.

På sminkbordet fanns något. En iPad? Jag gick fram till den och kolla på den.
Det fanns en rosa lapp klistrat på den.

Du kan bara spela, kolla på film och lyssna på musik;) // Eric

Jag satte mig på sängen, började lyssna på musik och lät tårarna rinna fritt fram.

〰〰〰

Jag har lyssnat på musik och gråtit i timmar nu..
Jag blev trött av allt gråtande och gjorde mig redo för sängs. Jag kollade på några filmer och kände mig halv död. Jag la ifrån mig iPaden och blundade.
Nu ska jag bara sova. Jag får ta itu med livet imorgon