she's the man ➳ hov1

10. Nära ögat

Edens perspektiv

Jag och Dante avslutar vårt lilla prat om hans secret girlfriend precis i tid. De andra killarna slår upp dörren till bussen och snart blir det liv i luckan som vanligt. Det pratas, skriks och brottas. Ska jag vara ärlig så saknar jag att hänga med mina tjejkompisar, de var lite mindre..hur ska jag säga det..röriga? 

"Eyy Dante, käka upp din frukost så vi kan ha soundcheck inför ikväll" säger Ludwig och tar fram en flaska cola från kylskåpet. Jag tittar över mot Dante och ser hur han slevar i sig det sista av hans frukostskål innan han reser sig upp från soffan. Han ler lite mot mig medan han lämnar mig i soffan. Förmodligen kanske för att jag förstod honom, lyssnade på honom och lovade att inte nämna något alls om detta. 

Jag ler lite tillbaka och stoppar sedan in den sista biten av min macka i min mun. "Ska ru' med Albin?" frågar Noel mig men jag skakar på huvudet. "Nä, jag tror jag stannar kvar i bussen ett tag" svarar jag med en lätt axelryckning. Med killarna och deras crew ur vägen kanske jag, för en gångs skull, kan byta om till något lite mer bekvämt och ha på det under en längre tid utan att de ska komma på mig. Jag har ju sett under de tidigare stoppen att verkligen varenda en i crewet stannar inne vid scenen tills det att soundchecket är över. Så jag har absolut inget att oroa mig för. 

"aja, då ses vi senare då bror" säger Ludwig och jag nickar lite lätt mot honom. Resten av gänget lämnar bussen och snart stängs dörren igen med en hög smäll. Jag sitter kvar några sekunder i soffan innan jag plockar undan efter mig och rör mig tillbaka till min sovkupé igen där jag byter om till mina vanliga myskläder. De består av ett par korta pyjamas-shorts och en hoodie. Jag plockar även av mig all 'kill-utrustning' jag har på mig för att kunna slappna av ordentligt. 

Jag lägger mig ner under täcket i min säng och drar sedan för drapperiet som finns vid gången mellan sängarna. Min mobil åker upp nästan direkt och jag börjar med att titta vad klockan är för att veta när jag ungefär måste klä om till Albin igen. Det lär dröja en timma där inne för gänget så jag behöver väl byta kläder om ungefär 45 minuter. Perfekt. 

Nästa sak jag gör är att jag går in på instagram och lägger upp en bild som jag tagit på mig själv för några veckor sedan. Sedan fortsätter jag att scrolla runt på mina olika sociala medier. Det känns så skönt att för en gångs skull kunna slappna av ordentligt trots att både jag och de andra är fullt vakna. Det var ju ett tag sedan jag kunde ha sånna här mys-stunder för mig själv, och även vara mig själv samtidigt. 

"Albin är du här?" hör jag plötsligt någon som ropar och hela jag stelnar till som en isbit. Jag varken andas eller blinkar under några sekunder. Detta var jag ju verkligen inte beredd på. Nu är jag verkligen körd. Hur ska jag kunna klara mig undan från denna situationen utan att den som nu har kommit in igen inte får reda på min lilla, eller rättare sagt stora, hemlighet. 

"Hallå vart är du? Jag vill fråga en sak" 

Rösten kommer närmre mig och jag hör nu att det är Ludwig som har kommit tillbaka till bussen. Det var ju typiskt. Varför just den absolut snyggaste killen av dem som jag möjligtvis har fått en crush på? Min hjärna går på helvarv under tiden jag försöker fundera ut ett sätt att klara mig från detta. 

"Det är nog inte läge nu Ludde, jag mår inte så bra, kanske bäst att du håller dig undan så att du inte blir sjuk nu" säger jag och fejkar en hostning. "Ojdå, kan jag göra något för dig?" frågar han och jag ser hur en hand försiktigt kikar fram genom den lilla springan vid drapperiet. Så fort som jag bara kan tar jag tag i drapperiet och håller i det hårt så att han inte ska kunna öppna det. 

"Ta det lugnt mannen, jag skulle bara öppna" säger han och skrattar lite. 

"Sorry, men jag mår verkligen inte bra och tänker på ditt bästa" säger jag och kniper ihop mina ögonlock hårt. Snälla säg att han köper min löng och lämnar mig nu. Snälla snälla snälla. 

"Okejdå, då ses vi sen då" säger han. "Yes" svarar jag och hostar till åter igen, självklart på låtsas. Fotstegen blir tystare och tystare och när dörren åter igen har slagits igen hårt kan jag äntligen andas ut. Jag ler lite för mig själv. Det var nära. Men jag klarade det. 

Jag kommer få mina pengar, det ska jag se till.