she's the man ➳ hov1

23. Lögner

Edens perspektiv

"Jag kan inte berätta, alla kommer hata mig" säger jag med en tung suck och Dante börjar plötsligt skratta till lite. Varför han gör det är för mig väldigt oklart, det är ändå ingen rolig sits jag sitter i - ingen man iallafall skrattar åt. "Du har en poäng där, fast egentligen är det nog bättre att du berättar" säger han. 

"Berättar vadå?" frågar plötsligt en röst, som tillhör Ludwig, bakom oss. Mitt hjärta stannar till i samma sekund jag förstår att han förmodligen har hört en del av vårt samtal. Om jag ska berätta det för honom vill jag få fram det på rätt sätt och verkligen inte såhär plötsligt. Med en klump i magen vänder jag mig om så att min blick fastnar rakt i Ludwigs. Han tittar nyfiket på mig med en blick som säger åt mig att förklara mig själv och vad jag nu ska berätta. 

"Ehm" säger jag och harklar mig. Tankarna inuti min hjärna går på helvarv och snurrar runt som bara den men trots det kommer jag inte fram till något vettigt att säga. Det var verkligen inte såhär jag ville att det skulle komma ut. 

Dante reser sig plötsligt upp från scenkanten och jag ser hur han börjar gå bort mot Ludwig. "Att du suger" säger han retfullt och klappar till honom över axeln innan han sedan försvinner bort ur min syn. Ludwig tittar förvirrat mot mig medan jag bara skakar på huvudet samtidigt som jag skrattar. Min andning börjar bli en aning lugnare än vad den var tidigare. Utan Dante vet jag inte vad jag hade gjort, han räddade mig verkligen i denna situationen. 

Ludwig kommer gåendes fram till mig och sätter sig på exakt samma plats som Dante satt på tidigare, alldeles intill mig. "Vet du vad Eden gör nu?" frågar han mig vilket nästan gör mig lite chockerad. Det kom lite väl plötsligt. "Jag..öhm..jag vet inte riktigt" stammar jag fram med en nervös röst. Jag märker direkt på hans blick att det är något som inte stämmer och att han fömodligen kan läsa av mitt kroppsspråk ganska väl. 

"Aha, okej" säger han och tittar ut över stället de ska ha spelning på senare idag. En tystnad breder ut sig mellan oss och även jag börjar titta runt lite. Det är nästan lite konstigt att tänka, att om bara några få timmar kommer denna tomma lokalen vara proppfull av massa tonårstjejer och killar som har kommit hit för att se sina idoler. 

Dessa veckorna jag spenderat med killarna har verkligen gett mig några av de bästa vännerna jag någonsin kunnat önska mig. Det är en sak att få en bild av dem som medierna konstant ger ut, och en helt annan sak att faktiskt spendera flera timmar om dagen tillsammans med dem. Speciellt när vi har kommit varandra så pass nära under denna tiden som vi faktiskt har gjort. Både på det ena och de andra sättet. Även fast jag stundtals tyckt att detta lilla experiment enbart varit plågsamt så måste jag säga att jag kommer sakna killarna. Dessvärre börjar turnén rinna mot sitt slut vilket även innebär slutet för mig tillsammans med boysen. Vem vet om vi kommer fortsätta hålla kontakten eller inte, det kan ingen svara på idag. 

"Jag tycker verkligen om henne" säger han plötsligt och avbryter tystnaden. Mitt huvud skjuts blixtsnabbt åt hans håll och jag märker hur han redan tittar mot mig. "Vem?" frågar jag och rynkar frågande på mina ögonbryn. Han skrattar till. "Eden såklart"

Jag suckar tungt och hans leende försvinner på direkten. 

"Förlåt men jag tror det kanske..det kanske är bäst om du bara släppter henne, hon diggar inte dig" säger jag och det hugger till i hela mig medan jag säger de sista orden. För det är egentligen en enda stor lögn. Jag tycker om Ludwig, älskar Ludwig, men jag vet om att det bara kommer såra honom ännu mer när jag berättar för honom om hur allt faktiskt ligger till. När jag berättar om att killen Albin, som spenderat en månad tillsammans med killarna, egentligen bara varit jag - Eden - hela tiden. 

Han fnyser till. "Du vill bara ha henne för dig själv, det var väl det jag trodde" säger han ilsket och en panikkänsla byggs upp inom mig. "Men nej, självklart inte" säger jag menande men han bara skakar på sitt huvud. "Jo, så är det, din fucking idiot" gormar han ilsket och reser på sig igen för att gå iväg. Jag reser mig hastigt efter honom och joggar fort ikapp honom. 

Min hand tar tag om hans överarm och tvingar honom att stanna. "Snälla, lyssna på mig, det är verkligen inte som du tror..det-"

"Nähe, och hur är det då?" frågar han med armarna i kors över bröstet. 

"Det..det kan jag inte berätta"

Han skrattar till ironiskt innan han vänder sig om och lämnar scenen.