she's the man ➳ hov1

16. Är du gay?

Edens perspektiv

"VARFÖR KYSSTE DU MIG?" skriker jag ut i ren panik. Med tanke på misstaget som nyss skedde är det väldigt viktigt att jag sköter detta på ett snyggt sätt. Det sista jag vill är att även Ludwig ska få reda på min lilla hemlighet. Det kommer jag bara inte klara av att ta, inte som det ser ut nu iallafall. Det är bara för mig att agera som att det är han som var den stora faktorn i att kyssen faktiskt blev av och att det helt enkelt BARA är hans fel, och absolut inte mitt. 

"JAG...JAG...JAG...DU KYSSTE JU TILLBAKA?!" skriker han tillbaka och reser sig hastigt upp från soffan. Han går fram och tillbaka i rummet med panikslagna ögon. Dante sitter kvar i soffan och tittar på våra små panikattacker. Jag kan tänka mig att allt måste se ganska komsikt ut från hans perspektiv. 

"Nej? Det gjorde jag inte?" säger jag så trovärdigt det bara går och lägger mina armar i kors över bröstet för att verkar mer bestämd. Mitt hjärta klappar så fort att det nästan börjar bli lite obehagligt. Jag svettas nästan av stämningen som finns mellan oss. Att vi skriker när halva bussen redan sover är kanske inte heller det bästa alternativet. Det sista jag vill är att de andra ska få reda på kyssen.  "Är du gay?" frågar Ludwig plötsligt och jag spärrar upp mina ögon. "nej? Är DU gay?" frågar jag honom. 

När jag tänker efter är hela situationen egentligen ganska komisk men det vore inte bra av mig att börja skratta i detta läget. Det hade nog gjort allt ännu värre än vad det redan är. Jag sneglar över mot Dante som nästan viker sig dubbelt av skratt. Min blick möter sedan Ludwigs och det är precis som om vi båda förstår varandra direkt utan att vi har behövt använda ord. 

"DANTE" skriker vi ut båda två exakt samtidigt och Dante flyger upp från soffan med en gång "Okej jag tror jag måste dra" säger han innan han sedan småjoggar ut från rummet. Jag skakar på huvudet och fnissar sedan till lite. 

"Okej asså shit.." stönar Ludwig, fortfarande lite smått panikslagen. 

Jag, som fortfarande sitter kvar i soffan, kliar mig nervöst i nacken och vet inte riktigt vart jag ska fästa blicken någonstans. Mitt hjärta klappar fortfarande ganska fort och min andning är inte helt normal än. Om det nu inte var så att omständigheterna hade varit som de faktiskt är, så hade jag egentligen vart ganska glad nu. Eller ja, helt j*vla överlycklig hade jag varit om jag bara hade fått vara mig själv. 

Men nu är det ju inte riktigt så...

Det finns absolut inget här i världen som jag hatar så mycket som detta. Jag börjar nästan bli lite irriterad på mig själv för att jag gick med i detta vadet. Fine att jag behöver pengar men mina känslor är värda så mycket mer än några pengar. 

"Vi får inte berätta det för någon, okej?" säger han oroligt innan han sedan börjar bita sig nervöst i underläppen. Jag skrattar till lite. "Jag svär på allt" säger jag och nickar på huvudet. Han släpper ut en lättad suck men sedan spänner han sig igen. Precis som att han kom på något mer.

"Du berättar inte för Eden va?" frågar han sedan och jag tittar först häpet på honom. Nejdå, jag vet ju redan. 

"Nejdå, du kan vara lugn" säger jag och ler säkrande mot honom. Även han spricker upp i ett litet leende innan jag ger ifrån mig en lättad suck. Tänk så bra jag lyckades slingra mig ur denna situationen ändå. Dock kan jag inte sluta tänka på hur det var för Dante att behöva se det där. Han vet ju trots allt sanningen men jag kan tänka mig att det måste ha sett ganska skevt ut. Kanske blev även han rädd för att jag skulle avslöja mig själv? Det får jag väl fråga honom om. 

Plötsligt bromsar bussen in kraftigt och allt blir kolsvart.