she's the man ➳ hov1

13. Inget tafsande

Edens perspektiv

Alla andra i bussen har gått och lagt sig förutom jag och Ludwig. Vi halvligger i soffan framför tv:n i vardagsrummet. Ljudet är sänkt tillräckligt mycket för att ingen av de andra sovande individerna ska vakna upp av vårt tv-tittande. Ludwig var inte så värst sugen på att gå och lägga sig när de andra gjorde det och då känner jag också att jag lika gärna kan vara uppe lite till. Allt för att få spendera lite mer tid tillsammans ensam med honom. 

"Så du och Eden alltså?" säger jag och höjer på ena ögonbrynet. Precis som tidigare blir hans kinder knallröda bara jag nämner mitt egna namn. Det är lite spännande att kunna prata om sig själv utan att han förstår att jag, eller ja Eden, faktiskt hör allt som han säger. Han rycker på axlarna innan han möter min blick som sökt honom ett tag. 

"Vi får väl se vad som händer, men jag hoppas ju på att det kan bli något" säger han med ett leende. Min mage knyter sig och jag blir nästan lite ledsen av hans ord. Egentligen borde jag inte bli ledsen eftersom jag gillar honom också, men med tanke på omständigheterna blir ju allt så mycket svårare. "Det är dock något hon verkar hålla tillbaka" säger han plötsligt och det knyter sig i magen. 

"Jaså?" 

Han nickar långsamt på huvudet innan hans blick sjunker ner mot mobilen igen. Att han har märkt på mig att det är något jag håller undan är verkligen inte bra. Jag som var så säker på att jag hade skött detta snyggt, förutom att Dante vet om det då. Men det räknar jag inte för tekniskt sett är det ju Joels fel att det hände. 

En stor gäspning slinker ur hans mun och han kliar sig sömnigt i håret. "Vi kanske borde gå och slagga, det är ju faktiskt en dag imorgon också" säger han och jag nickar på huvudet. "Du, Ludwig?" säger jag under tiden som vi reser på oss. "Ja?" 

"Kan vi dela säng inatt?" frågar jag. Han tittar chockat mot mig. "Jag drömmer vidriga mardrömmer" är jag snabb med att lägga till och hans chockade blick lägger sig en aning. "Öh, ja, visst" svarar han sedan med en axelryckning. 

"Är det okej?" frågar jag för att försäkra mig om att han verkligen tycker det är okej. Han suckar småskrattar lite. "Men ja, det är okej, eller du kanske inte tycker det?" säger han. Han har ett retsamt flin på läpparna och jag ler lite mot honom. 

"Bara du inte tafsar så är det lugnt för min del"

Några sekunder efter jag säger det jag säger inser jag mitt stora misstag. Ludwig börjar nästan vika sig av skratt medan jag står och nästan skäms. Det hela är så pinsamt och jag vill gärna bara sjunka genom marken. "Varför skulle jag göra det?" frågar han. 

Precis, varför skulle han det egentligen?

"Öh, glöm det" säger jag och börjar gå bort mot min sovkupé. Han fortsätter att skratta men följer sedan efter mig och kliver in efter mig. Det känns både bra och rätt att ha honom så nära mig som jag har nu. Men det känns så fel att jag inte kan vara mig själv för jag vet ju inte hur han kommer reagera när detta vadet är över. 

Tänk så blir både han och de andra jättearga på mig för att jag har ljugit för dem under en ganska lång tid? Dock verkade ändå Dante helt okej med det, så jag hoppas de andra tar det likadant. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag vill inte förlora dem. 

♡♡♡♡
jag ser hov1 om 104 dagar asså iiiiihhhh jag längtar