she's the man ➳ hov1

27. Jag är fucking kär

Edens perspektiv

Till skillnad från alla de andra spelningarna jag har varit med killarna står jag inte idag bakom scenen. Jag står inte backstage tillsammans med de andra i deras crew. Egentligen är det väl det som jag vill, vara med och hypa över hur grymma de faktiskt är. Men mitt i en situation som börjar strypa om mig mer och mer för varje timme som går så kan jag inte det. Jag måste lösa denna knuten och det är nu. Inget snack om att jag sumpat vissa chanser att kunna berätta det. Så därför måste jag verkligen ta tag i allt nu. 

Men jag vet bara inte hur. 

Jag ligger på rygg i min säng inuti bussen. Till de andra sa jag bara att jag hade migrän så jag ville försöka sova bort det. Men jag såg direkt på Dante att han inte köpte min lilla lögn. Han är ju trots allt den enda här som faktiskt både vet och förstår vad jag går igenom för en kris just nu. Hade jag kunnat så hade jag bett honom att lösa mitt problem, men eftersom det är jag själv som satt mig i denna skiten så måste jag även själv ta mig ur den. 

Oavsett hur jobbigt det är. 

Det värsta är att min tid börjar rinna ut. Turnén närmar sig sitt slut vilket innebär att jag inte kommer spendera varje dag av mitt liv tillsammans med killarna längre. Det suger och bara tanken av att aldrig ens få träffa Ludwig igen får mig att bli alldeles tom inombords. Visst, den riktiga jag kommer säkert kunna träffa honom men berättar jag inte att jag är har varit Eden hela tiden så kommer det bara bli en belastning för mig. Och inom ett förhållande, om det ens går så långt, kan man inte ha lögner. Det kommer bara brista då. 

Jag plockar fram min mobil och ringer upp Joel. Även han måste få reda på sanningen om vad jag verkligen verkligen känner för Ludwig och att jag planerar att avbryta detta lilla spel. Mitt hjärta bultar nervöst inne vid bröstet och ju fler signaler som går desto mer nervös blir jag. Det dröjer ett tag men tillslut svarar han, och han låter lika glad som vanligt. 

"Hej sis, läget?" säger han medan jag biter mig nervöst i läppen. 

"Ehm.." säger jag och harklar mig. "Har det hänt något?" frågar han med en något oroligare röst. "Jo asså.." börjar jag men tar sedan en liten paus för att försöka tänka igenom hur jag ska kunna lägga fram det på ett bra sätt så han slipper bli arg på mig. 

"Jag tycker om Ludwig, väldigt väldigt mycket..så jag måste typ avbryta detta" säger jag tillslut och sedan följer en obehaglig tystnad som man nästan hade kunnat ta på. Mina ord känns så tunga så jag väljer att inte säga något utan väntar istället på att få respons från min bror. Tystnaden fortsätter och klumpen inuti min mage bara växer och växer tills den blir stor som en fotboll. Sedan hörs en högljudd suck. 

"Så du ska offra pengarna för en kille?" säger han nästan lite besviket. 

"Ja, jag är fucking kär i honom" säger jag irriterat. 

"Det kan du inte" säger han fort och kort. 

"Varför inte?"

"Du får inte"

Jag suckar irriterat och känner hur tårar börjar bränna bakom mina ögonlock. "Du kan inte bestämma över mig. Jag tycker om Ludwig extremt mycket och du borde vara glad för min skull då han verkar känna likadant för mig".

"Menar du för dig eller för Albin?" säger han och det träffar mig rakt i hjärtat. Och det svider. "Jag vet att denna idén var fucked up, nu med facit i hand skulle jag aldrig gått med på det. Aldrig. Men nu är det gjort och det går inte att ändra på" säger jag med gråten i halsen. 

"Jag vill bara skydda dig Eden.."

"Jag vet, och det är jag glad över, men snälla, lita på mig"