she's the man ➳ hov1

12. En hemlighet går inte alltid att hålla hemlig

Edens perspektiv

Rebellisk som jag är av mig har jag alltså tagit beslutet i att totalt strunta i vad Joel sa åt mig. Visserligen sa han ju att jag fick gå på festen, men såklart inte som mig själv. Men att behöva gå på en fest, utklädd till kille, där det finns en hel bunt snygga killar. Nä, det kan han bara ta och fetglömma. Jag ska dit och jag ska dit som mig själv.

Tidigare idag sa jag åt killarna, som Albin, att jag tyvärr inte kunde komma på festen på grund av att jag skulle iväg till min moster. De såg tveksamma ut till en början men efter några fler lögner verkade det äntligen som att de köpte lögnerna.

Utanför festlokalen hörs musiken väldigt tydligt. Jag har på mig en svart, kroppsnära klänning med vita detaljer i slutet av klänningen. En av mina favoritklänningar och det hoppas jag även att Ludwig kommer tycka. När jag skulle välja outfit till festen valde jag såklart utefter vad jag tror att Ludwig kommer att uppskatta. Dock hade jag ju inte så många alternativ med mig, det hade varit alldeles för riskabelt.

Så fort jag kliver innanför dörrarna möts jag direkt av en vakt som frågar efter mitt namn. "Eden" säger jag och han börjar leta runt på sin lista. "Perfekt, välkommen" säger han och gestikulerar med sin hand att jag kan kliva in. Jag ler vänligt mot honom och så fort jag vänder mig om mot alla de andra gästerna får jag direkt syn på killarna.

"Hej" säger jag glatt och vinkar åt dem. Jag skyndar på stegen fram till dem och får en kram av alla. "Wow...du.du" börjar Axel och granskar min outfit. "Du ser så söt ut" säger Noel och jag fnissar till lite. "Verkligen, det är så kul att du kunde komma" säger Dante och jag ler vänligt mot honom. "Det var kul att jag fick komma".

"Shit asså du är verkligen så snygg" säger Ludwig plötsligt och kliar sig nervöst i nacken. Jag försöker möta hans blick men det är inte så lätt. Stackarn verkar vara så himla nervös att det syns på lång väg. "Tack" säger jag och biter mig nervöst i läppen. Det är väl klart att han får mitt hjärta att klappa lite fortare än vanligt. Han är ju ett enda stort charmtroll.

"Vill du..ehm..*host*..vill du..." säger Ludwig och jag skrattar till lite, de gör även de andra också. "Jag dansar gärna med dig" säger jag och tar tag i hans hand. Tillsammans går vi ut till dansgolvet och börjar dansa med varandra. Hela tiden har båda han och jag vars ett leende över våra läppar, och det försvinner aldrig. Det vill jag inte heller att det ska göra. Han kan lika gärna veta att jag är glad över att vara här med honom.

Såklart är det en hel del av killarnas egna låtar som spelas under kvällens gång. Och jag måste erkänna att det är just deras egna låtar som är absolut roligast att festa till. Jag och Ludwig både dansar och sjunger med till texterna och jag hade inte kunnat önska mig en bättre kväll.

Klockan tickar på men vi lämnar inte varandra en enda sekund för resten av kvällen. Plötsligt, efter några timmar av dans, skratt och kramar, tar han tag om min hand och flätar ihop våra fingrar. "Kom" säger han tillräckligt högt för att överrösta musiken. Nyfiket följer jag efter honom och låter honom leda mig upp för trappan och vidare ut mot en balkong. Det är mörkt ute och vi är väldigt högt uppe. Lampor från husen och gatorna lyser upp vår utsikt och det ser nästan ut som i en dröm.

Jag tappar bokstavlig talat hakan när jag tittar ut över utsikten. "Wow" säger jag och ställer mig enda in till kanten. "Det här är.." börjar jag men tar sedan en kort paus. "Helt otroligt" fortsätter jag och fortsätter att titta ut. "Tänk att så små saker, som dehär, kan betyda så mycket" säger han och jag tittar undrande mot honom.

"Hur tänker du?" frågar jag nyfiket och han gör mig sällskap vid räcket vid kanten av balkongen. "Men att liksom, som det här. Denna utsikten. Den finns här hela tiden men det är inte alltid man uppskattar eller lägger märke till den.." säger han och trots att det är mörkt ute kan jag se hur han börjar rodna. Jag skrattar till lite. "Och att en sån här utsikt kan röra en så djupt i hjärtat också" lägger han till och jag nickar långsamt. "Jag tror jag förstår hur du menar" säger jag och vi båda börjar skratta.

"Det är verkligen så vackert" säger jag och tittar ut över hustaken igen. Min hand, som ligger över räcket, blir snart betydligt varmare då han försiktigt lägger sin hand ovanpå min. Jag tittar in i hans ögon och nästan fastnar i hans blick. Nästan precis som om hans ögon vore magiska, lyckas han alltid fånga min blick.

"Inte lika vacker som du är" säger han och denna gången är det min tur att börja rodna. Jag tittar generat ner mot mina fötter. "Varför tittar du ner?" frågar han ganska direkt och jag rynkar på ögonbrynen. Som svar rycker jag på mina axlar. "Det borde du väl fått höra ofta?" frågar han och jag biter mig lite försiktigt i läppen. "Kanske inte så många gånger" svarar jag och tittar upp mot honom med ett riktigt leende.

"Då lär ju människorna runtomkring dig vara väldigt blyga, för du är verkligen så himla vacker" säger han vilket får mig att skina upp i ett stort leende.

Men det försvinner nästan direkt det kommer dit. Tack vare Joels röst som avbryter min och Ludwigs konversation. "Ey, Eden!" ropar han irriterat och både min och Luddes blick skjuts mot dörren vi kom ut ifrån.

"Kan jag få prata med dig?" säger han, fortfarande irriterad, och kommer närme mig. "Ensam" lägger han till och tittar menande mot Ludwig som suckar men sedan lämnar oss ifred. Mina armar placeras i kors över mitt bröst.

"Varför gör du detta?" frågar han och suckar väldigt irriterat. "Gör vad?" frågar jag och rynkar på ögonbrynen. Jag kommer verkligen aldrig förlåta Joel för att han förstörde mitt underbara moment med Ludwig.

"Snälla Eden var lite smart, om du ska kunna fortsätta vara förklädd till Albin kan du inte börja flirta med en av grabbarna" säger han och jag himlar med ögonen. "Jag kan fortfarande vara Albin mestadels och Eden ibland, det har ju funkat hittils" säger jag med en axelryckning.

"VÄNTA LITE NU HÄR VA" hör jag plötsligt en annan röst säga och mitt hjärta stannar till. Ajdå. Både jag och Joel vänder oss om och tittar mot utgången. "Vad sa du nyss?" säger Dante och tittar chockat mot mig. "Ja asså..jag vet inte..riktigt" stammar jag fram nervöst och kliar mig i nacken.

"Har du f*cking ljugit för oss hela tiden?" frågar han mig med en väldigt irriterad röst. Jag sväljer högt och nickar sedan långsamt med blicken fast på mina fötter. "Idiot" säger han med en suck. "Snälla låt mig förklara" ber jag och tittar upp mot honom igen.

Och så blir det alltså. Både jag och Joel hjälps åt att berätta hela historien om hur jag blev Albin, för Dante. Eftersom det praktiskt taget var Joels fel att detta hände bestämde vi oss för att se över detta och ändå fortsätta med min utmaning. Så jag har fortfarande chans att få mina pengar. De ska verkligen bli mina.

"Lova att inte berätta för de andra" säger jag och tittar med hundvalpsögon mot honom. "Nejdå, jag lovar".

***

"Hade ni kul ikväll?" frågar jag, som nu är ombytt till Albin, när killarna kommer tillbaka till turnébussen. "Jarå, speciellt Ludwig" säger Noel och knuffar till Ludwig lite i sidan. "Jaså?" säger jag så nyfiket jag bara kan. "Ja, han var verkligen ALL OVER Eden" säger Axel skrattandes.

"Nejdå, vi dansade bara" säger Ludwig och han blir knallröd i ansiktet.

♡♡♡♡