she's the man ➳ hov1

25. En chans

Edens perspektiv

Hela den här idén med utmaningen att jag skulle låtsas vara en kille under en hel månads tid tillsammans med ett par ursnygga killar börjar inte vara lika häftig som den var från början. Det känns inte längre som någon rolig grej och jag går runt med en klump i magen konstant nu om dagarna. Att jag går runt och ljuger för iallafall alla killar förutom en känns verkligen inte rätt. Jag har ju själverfarenhet av hur hemskt det är med folk som ljuger en rakt upp i ansiktet och det är verkligen något av det värsta jag någonsin varit med om. 

Och att det till och med gått så långt att det blivit känslor inblandade känns inte heller bra. Verkligen inte bra. Jag borde aldrig ens sagt att jag 'varit tillsammans med Eden'. Då hade allt kanske vart lite roligare än vad det faktiskt är nu. För numera är det verkligen inte roligt alls. 

Och jag har börjat hata mig själv grovt för att jag godkände utmaningen jag fick av de andra killarna. Jag borde aldrig ens sagt ja från första början. Och allt började med en fjantig runda av sanning eller konka. Nej. Det jag har gjort och gör är fel och jag måste ta tag i att göra rätt för mig själv. Och det är nu. 

Jag reser mig upp från soffan i bussen och riktar in mina steg mot arenan. Killarna är inne vid scenen, om jag inte tror fel, och därför borde jag iallafall kunna hitta Ludwig där. Det är honom jag främst känner mig tvungen till att berätta sanningen för. Det är ju han och jag som egentligen haft känslomässiga tankar inblandade. 

Precis som jag tänkte står alla fyra killar på scenen och går igenom inför kvällens gig. Mitt hjärta börjar slå så fort och hårt att det nästan blir fysiskt påfrestande. Men jag vet om att det verkligen är nu som jag måste ta tag i detta. Verkligen verkligen nu. Jag tar några djupa andetag innan jag kliver ut på scenen och gör mig synlig för killarna. 

"Tja Albin" säger Noel och ler mot mig. Jag ler tillbaka och vänder mig sedan om mot Ludwig. "Kan jag få prata lite med dig, ensam?" frågar jag nervöst och han tittar oroligt mot mig men nickar tillslut på huvudet. Vi börjar gå åt ett annat håll men blir stoppade ganska direkt av Axels röst. "Sorry men kan ni ta det sen? Ludwig vi har knappt tid kvar, det är insläpp vilken sekund som helst" säger han och Ludwig tittar mot mig.

"Sorry bror, kan vi ta det sen?" frågar han och jag rycker på mina axlar. "Sure" säger jag och nickar på huvudet. "Tack" säger han och ger mig en klapp på axeln innan han går tillbaks till de andra killarna. Jag tittar bort mot dem och känner hur klumpen inom mig växer sig större. Det kändes verkligen som att jag precis förlorade min enda chans jag någonsin kommer få till att berätta sanningen. 

Och det suger, allt jag vill just nu är bara att få det ur mig.