she's the man ➳ hov1

24. Ett leende som gör en knäsvag

Edens perspektiv

Paniken inom mig virvlar runt som en snöstorm medan jag tittar ut över scenen där Ludwig nyss stod. Men han drog och lämnade mig ensam kvar med ett urdåligt samvete för allt vad jag håller på med. Vem som helst borde ju förstå att det inte är schysst att vara en catfish och sprida lögner omkring sig. För lögner sårar och lögner kan man aldrig ta sig ur om man inte avbryter dem, men de sårar alltid människor. Alltid. 

Det är inte många tankar jag hinner tänka innan jag tar beslutet att rusa efter honom. Jag skyndar mig över scenen, ner för den lilla trappan till backstageområdet och sedan vidare ut mot korridoren som tillsist leder ut till området där bussen står parkerad. Han har förmodligen haft ett bra tempo på sina steg eftersom jag inte kan se röken av honom då jag kommer ut i den långa korridoren. Jag suckar tyst för mig själv medan jag fortsätter att skynda mig ut från stället. 

Mina steg tar mig först till turnébussen då det är där jag förmodar han är nu. När jag kommer in till köksdelen av bussen möts jag av en halvnaken Noel och jag stannar chockat upp. "Är du okej?" frågar han medan han granskar mig med en skeptisk blick. "Öh..ja..jag..ehm..vet du var Ludwig är?" frågar jag honom en smula nervöst vilket får honom att skratta till lite. 

Han rycker på sina axlar. 

"Nej, kolla scenen typ" säger han och öppnar kylskåpet. "Han är inte där, men tack ändå" säger jag med en tung suck och vänder mig om igen. Precis innan jag ska ta första steget ut från bussen blir jag stoppad av Noels röst inne från bussen. "Har det hänt något eller?" frågar han. 

"Kan man väl säga" säger jag tungt innan jag sedan lämnar bussen. Jag blir ståendes ett tag strax utanför bussen medan jag försöker tänka ut vart han kan ha tagit vägen. Min blick sveper över det området jag befinner mig på och hittar ganska direkt en utgång lite längre bort som verkar leda till en park eller iallafall något med mycket träd och gröna växter. En liten gnista av hopp väcks inom mig, det är förmodligen där som jag kommer hitta honom. Och han borde även vara själv vilket kommer göra det mycket lättare att prata med honom. 

Jag börjar småjogga bort mot den lilla grinden och tar mig sedan vidare längs en grusgång. Gruset knastrar högljutt undertill mina skor och jag fortsätter låta min blick svepa överallt i jakt på Ludwigs skepnad. Det tar några få korta minuter innan jag tillslut får syn på honom lite längre bort sittandes på en bänk med en väldigt dålig hållning. Så fort jag börjar närma mig honom sänker jag farten en aning och börjar gå med lugnare steg mot honom. 

"Är du okej?" frågar jag honom försiktigt, medveten om att han kanske är rosenrasande på mig. Han höjer sin blick så att våra blickar kommer i kontakt med varandra innan han sedan svarar mig med en lätt axelryckning. "Kan jag sätta mig?" frågar jag. "Visst, det är ett fritt land, du behöver inte fråga" svarar han direkt och jag himlar med ögonen åt hans aningen dryga svar. Jag sätter mig ner på bänken, relativt nära honom, och låter sedan min blick fastna på några av de tusentals gruskorn som ligger framför oss. 

"Jag bara önskar att det kunde bli något mellan henne och mig" säger han och jag biter mig nervöst i underläppen. "Jag vill berätta för henne hur otroligt vacker hon är, och att hon förtjänar all lycka forever för hon är något av de bästa jag vet. Hon är verkligen inte som alla andra tjejer..nej..en på miljonen, så snäll och genuin, hon är otrolig". Han pratar på fort men jag hör och förstår varenda ord han säger utan att behöva be honom upprepa. Och orden, de träffar mig rakt i hjärtat. 

Min blick är fortfarande fast på gruskornen framför mig och jag känner plötsligt hur mina ögon börjar vattnas. Jag blir verkligen så rörd av hans ord och det betyder väldigt mycket för mig att få höra det av just honom. Dels för att jag inte fått höra det så värst mycket men framförallt för att jag tycker om Ludwig. Mer än bara lite. 

En tår faller ner för min ena kind och landar rakt i mitt knä. 

"För mycket?" frågar han med en tung suck. Precis som om han nyligen gjort bort sig och att det inte alls lät bra. Men det gjorde det. Väldigt bra. 

"Nejdå, hon hade älskat att få höra det" säger jag och tittar upp mot honom. Han tittar redan mot mig så våra blickar möts direkt och det känns precis som om en gnista sprakar. Ett litet leende spricker upp över mina läppar. I samma takt börjar hans smått bekymrade min suddas ut och tas över av ett litet svagt leende. 

Leendet som gör mig knäsvag. 

//
FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖR KASS UPD!!! Men det är ju slutspurten nu i skolan så jag har inte mycket tid över, men snart kommer jag kunna uppdatera superbra, lovar <3 tack för ert tålamod :)