she's the man ➳ hov1

28. Sanningen

Edens perspektiv

Det är idag det gäller. Killarnas sista spelning sker ikväll på Gröna Lund inför tusentals av tonårstjejer och tonårskillar. Att det är den sista spelningen innebär även att det verkligen är nu som jag måste ta tag i mig själv och berätta sanningen för killarna. Eller ja, berätta sanningen för Ludwig, Noel och Axel. Dante vet ju redan om det. Halva jag har en stark magkänsla av att de kommer reagera på samma avslappnade sätt precis som Dante gjorde. Men den andra halvan av mig har en stark magkänsla av att allt kommer gå käpprätt åt helvete. 

Och det är den halvan av mig som får mig att tveka. 

Fast i detta läget kan jag inte tveka. De förtjänar att få veta sanningen och det är jag som måste berätta det för dem. Ingen annan. För det är jag som satt mig i denna skiten. Därför måste även jag ta mig ur den. 

Killarna är ute på scenen och ju längre tid de spelar desto större blir knuten i min mage. Det är nämligen så att jag bett killarna om att få säga några ord vid slutet av spelningen, för att liksom avsluta denna turnén som varit eller så. Självklart svarade alla fyra ja på min fråga men just nu vet jag inte om min lilla halvfärdiga plan är något som är så värst bra att genomföra. Kanske borde endast killarna få reda på det, och inte hela fanbasen. Men på ett sätt har jag ju faktiskt ljugit för dem också, fansen alltså, och därför känner jag mig halvt tvungen att även berätta saningen för dem. 

Alla måste få veta. 

"Innan vi kör sista låten på denna turnén vill vår kära bror Albin säga något" hör jag hur Ludwig säger i sin mickrofon och suset av jubel når mina öron. Min mage knyter sig rejält och först står jag bara still och tittar. Jag står vid sidan av scenen och kan därför se killarna. Alla fyra står vända mot mig och Ludwig vinkar åt mig att komma ut till dem. 

Jag tittar över mot Dante och ser på honom att han förstår vad jag är påväg att göra. Och eftersom han inte verkar göra något för att försöka stoppa mig så tar jag ett sista djupt andetag innan jag, med långsamma steg, börjar gå ut på scenen. I samma ögonblick som jag blir synlig för den första skaran av fans ekar deras skrik högre och högre. 

Ludwig räcker över sin mick till mig och jag tar emot den med ett halvstelt leende över mina läppar. Jag tar återigen ett djupt andetag innan jag placerar mikrofonen en liten bit ifrån mina läppar. Inte för att jag är så värst van vid att prata i mikrofoner men jag har ju sett lite hur killarna gjort under turnén och jag antar ju att de gör rätt. 

"Jo..jag...jag har inte vart helt ärlig under tunréns gång.." inleder jag mitt plågsamma erkännande. På bara några få millisekunder står alla i publiken helt knäpptysta och stirrar på mig med nyfikna ögon. När jag tittar över mot killarna lägger jag även märke till hur alla deras, förutom Dantes, ögon tittar chockat mot mig i väntan på att jag ska fortsätta. 

Jag suckar tungt. 

"Att ljuga är så jädra lågt gjort och det är därför jag tycker att ni förtjänar att få reda på sanningen" fortsätter jag och börjar känna hur tårarna börjar bränna bakom mina ögonlock som känns tyngre än vanligt. Det blev inte mycket sömn för mig inatt då jag visste vad som skulle ske idag, och vad som nu sker. 

"Jag..."

"Jag är inte Albin, och har aldrig varit Albin heller"

Ett chockat läte ekar över Gröna Lund men inget säger något. Alla fortsätter vänta med att jag ska fortsätta berätta. 

"Jag är Eden" säger jag och drar långsamt av mig peruken för att faktiskt bevisa att jag menar allvar. 

Mummel börjar höras från publikhållet men nu har jag all min fokus riktad mot killarna. De tittar chockat mot mig, alla förutom Dante och Ludwig. Dante vet ju om det, men Ludwig vet jag inte. Han vill inte titta mot mig. Det svider till inom mig och jag börjar förstå att de förmodligen inte kommer ta det lika bra som Dante gjorde. Och det får mig att börja ångra alltihop. Allt allt allt. 

Jag sänker micken och går fram till killarna, men främst Ludwig. 

"Snälla, lyssna på mig, jag ville aldrig såra dig" säger jag till Ludwig och hans blick flyger upp mot mig. "Vet du va? Fuck you, du har fuckat allt, precis allt okej?!" säger han och det är då jag känner den första tåren rinna ner längs min ena kind. "Jag vill aldrig se dig igen" säger han sen och vänder bort blicken helt och hållet från mig. 

"Vi litade ju på dig?" utbrister Noel sårat. 

"Bara..nej" säger Axel och skakar på huvudet. 

"Dra, och lämna stället innan showen är över" säger Ludwig och mitt hjärta går i tusen bitar.