she's the man ➳ hov1

21. jag tror jag måste gå

Edens perspektiv

Vi har tagit oss till en väldigt fin (och dyr) restaurang och Ludwig sa direkt att han gärna ville stå för betalningen. Sanningen är att jag blivit ganska trött på att det alltid är killen som betalar allt så jag sa åt honom att jag lika gärna kunde betala. Så samtalet startade igång och det hela slutade ändå med att Ludwig ska betala allt. 

Han är väldigt bra på att övertyga mig...Men jag förstår ju att det är en vänlig gest av honom och att han gör det med glädje. Plus att han verkligen har pengarna till att kunna göra det, det har ju verkligen gått bra för killarna nu den senaste tiden. 

Min mobil, som jag har på bordet framför mig, börjar helt plötsligt surra till gång på gång på gång. När jag tittar ner ser jag att det är Joel som försöker nå mig med ett röstsamtal. Det knyter sig lite i magen bara vid tanken av att han kanske fått reda på hela grejen med dejten. Han vill ju verkligen inte att jag ska få känslor för någon av Hov1-killarna. 

Jag ler ursäktande mot Ludwig innan jag svarar på Joels samtal och lyfter upp luren mot örat. Ludwig har ett brett leende över sina läppar och hela han skiner som en stor sol av lycka. Det värmer mig inombords att se hur lycklig han är, och bara tanken på att det är jag som får honom att må såhär gör även mig väldigt lycklig. 

"Är du på dejt med Ludwig?" är det första Joel säger så fort jag svarat. Vad hände med att hälsa? Jag suckar tungt och mitt leende försvinner direkt från mina läppar vilket även speglar av sig på Ludwig. Han förstår väl förmodligen att jag inte har mötts av en glad ton i luren. 

"Kanske" svarar jag med ännu en tung suck. 

"Vad är det du inte förstår? Du får INTE dejta någon av killarna, dra därifrån genast" säger han surt och lägger sedan på samtalet mitt it. Mobilen lägger jag ner i min jackficka istället för på bordet denna gången, och sedan reser jag på mig. "Vad är det?" frågar Ludwig oroligt och reser sig hastigt upp från sin stol. 

"Jag kan inte.." börjar jag men så fort våra blickar möts är det precis som att jag tappar talförmågan helt och hållet. "Var det Joel?" frågar han en smula surt och jag nickar ledsamt. Jag ser så himla tydligt på Ludwigs blick att han blir ledsen. 

"Varför..varför går du?" frågar han och jag tittar ledsamt rakt in i hans ögon. "Jag kan inte riktigt...inte riktigt säga det" säger jag nervöst och biter mig lite löst i läppen medan jag drar på mig min jacka. Det ser fortfarande ut som att det är ganska varmt ute än så länge, vilket är skönt. Men jag tänker att jag tar på mig min jacka ändå. 

"Jag tror jag måste gå, förlåt Ludwig" säger jag ursäktande innan jag med snabba steg lämnar restaurangen och Ludwig bakom mig. På mina kinder faller tårarna som två små vattenfall och jag kan inte göra något för att stoppa dem. Så fort jag kommer en bra bit ifrån restaurangen, och jag är säker på att Ludwig inte följer efter mig, ringer jag upp Dante. 

"Tja, hur gick det?" frågar han nyfiket. Jag suckar. "Förlåt" pressar jag fram och försöker sedan torka bort några tårar från min ena kind. Men så fort handryggen torkat bort den ena tåren faller en ny och det blir lönlöst att försöka torka bort tårarna. 

"Men fan..jag sa ju åt dig att inte såra honom.." säger han med besvikelse i rösten. 

"Ni hade ju kunnat fixa det på något sätt, trots att allt är lite komplicerat nu" fortsätter han. "Nej..eller kanske..jag vet inte" säger jag med en suck. 

Shit, nu har jag rört till det rejält...