she's the man ➳ hov1

30. Tänk vilken flopp

Edens perspektiv

Mina kinder är stela av alla tårar som tidigare runnit ner som två forsar. Nu var det ett tag sedan jag grät men mina kinder är fortfarande våta. Tårarna slutade bara rinna tvärt och ersattes istället av en stor och väldigt obehaglig känsla av tomhet. Precis som om jag under dessa timmarna lyckats gråta ut alla tårar som finns i min kropp och att det aldrig kommer gå för mig att gråta igen. Kanske en liten löjlig tanke men det är verkligen så det känns just nu. Och jag hatar den känslan mest av allt. 

Jag har ingen aning om vad klockan är. Min mobil är stendöd och det har den varit alldeles för länge nu. Hade jag bara vetat att detta skulle hända så hade jag definitift laddat upp den innan spelningen startade igång. Då och då faller jag tillbaka på tankarna om vad som hände på scenen framför alla fansen och killarna. Jag kommer nog aldrig kunna släppa Ludwigs förkrossade blick som han gav mig direkt efter jag berättat sanningen. 

Frågan är ju bara egentligen om det är någon som ens är ute och letar efter mig just nu, eller om alla är för sura för att ens bry sig om mig. Dock skulle jag nog förstå dem ifall det är så det är. Men trots det så hoppas jag ändå att någon letar efter mig, det skulle nog få mig att må lite bättre för stunden iallafall. 

Så fort orden hade lämnat Ludwigs mun på stora scenen vid Gröna Lund drog jag raka vägen därifrån. Det var trots allt det som han önskade av mig. Jag rusade bort från Gröna Lund så fort jag bara kunde med gråten pressandes i halsen. Gång på gång fick jag svälja ner tårarna som hotade med att falla bakom ögonlocken. Tunnelbanan var smockad av folk som var på väg hem från grönan så jag kände inte att det var så värst lämpligt att börja storböla just där. Det är onödigt att skapa mer rubriker än vad jag förmodligen redan lyckats med denna kvällen. Ungefär en halvtimme på lokaltrafiken i Stockholm city kom jag äntligen fram till min absoluta favoritplats här i världen.

Skinnarviksberget. 

Så fort jag kom fram satte jag mig ner på berget och tårarna började rinna ner en efter en. Jag bara grät och grät och det fanns inget som helst stopp. 

Och nu, några timmar senare, mår jag fortfarande lika uselt som tidigare. Men det känns inte som om jag har några fler tårar jag kan pressa fram. Tomheten inom mig bara växer och växer i takt med att mörkret börjar lägga sig över Stockholm. Gatulyktor och liknande ting lyser upp huvudstaden och det bildas en mysig stämning över platsen jag sitter på. Fast jag kan inte riktigt känna in det mysiga i utsikten som jag brukar göra. 

Normalt brukar jag älska att komma hit och drog ofta hit bara för att sitta här i timmar. Jag har nämt för Ludwig hur mycket jag älskar att gå hit och bara sitta och tänka. Men nu känns det bara jobbigt för mig att sitta här. Jag suckar uppgivet och för upp mina knän mot mitt bröst innan jag sedan omfamnar dem hårt. Det börjar bli kyligare ute vilket blir lite problematiskt för mig som endast är iklädd ett par ljusblå jeansshorts och ett vitt linne. Jag önskar så att jag hade haft en filt som jag kunde värma mig med. 

Eller, egentligen önskar jag att Ludwig var här och kunde värma mig. Just nu är han den enda jag kan tänka på trots allt som hänt. Han vill förmodligen aldrig ens se mig igen och det gör så otroligt ont inom mig. För jag vill mer än gärna träffa honom. Jag är störtkär i killen men jag förstår ju honom om han inte är lika taggad på mig längre som jag vet att han var tidigare. 

För jag har förstört allt. 

På bara några få sekunder går allt från att vara helt knättptyst till att några mummel hörs ganska nära mig. Lite smått rädd över vilka det är som kommer hit vänder jag försiktigt på huvudet. Eftersom det låter som det är ett helt gäng som är påväg hit reser jag mig upp. Det kan ju vara bra om jag står upp ifall det blir så att jag faktiskt måste rusa härifrån. Att det är farligt för en ung tjej att vara ute såhär dags är ingen lögn. 

"Joel?" utbrister jag förvånat när jag får syn på den första personen i gänget. Jag ser förbi honom och lägger märke till hur även Oliver, Fredrik, Oscar, Victor, Dante, Noel, Axel och...och Ludwig har kommit hit. 

Joel rusar fram till mig och omfamnar mig hårt. Hans ena hand åker upp och ned längs min ryggrad och jag kniper ihop mina ögonlock så hårt jag bara kan. "Aldrig igen, lova mig det, stick aldrig iväg igen utan att höra av dig" viskar Joel i mitt öra och jag hör hur hans röst spricker på slutet. Jag nickar långsamt i hans famn innan jag sedan öppnar mina ögonlock långsamt för att titta bort mot de andra killarna som står en bit bort. 

När jag tittar mot Ludwig lägger jag märke till hur orolig han ser ut. Han spänner fast sin blick i mig och knuffar sig sedan förbi de andra killarna och går raka vägen fram till mig och Joel. Jag släpper greppet om Joel och ställer mig mittemot Ludwig. Det är bara några få centimeter mellan mig och honom när han stannar framför mig. Jag skäms för mycket för att kunna stå rakryggat och titta honom i ögonen och därför har jag numera blicken fast på mina skor. 

Joel backar undan några steg samtidigt som de andra i gänget börjar närma sig oss mer och mer. 

Två fingrar läggs under min haka och sedan för de mitt huvud en aning uppåt tills jag tillslut blir tvungen att möta Ludwigs blick. Hans ögon är glansiga och andningen är häftig, precis som om han sprungit upp för berget. Ludwig lutar sig sedan framåt och våra läppar möts i en alldeles perfekt kyss. Den är varken för lång eller för kort, utan alldeles underbar. Ett litet svagt leende spricker upp över mina läppar så fort vi dragit ifrån. 

"Hur..hur visste ni?" frågar jag Ludwig och han rycker på axlarna. "Du har ju nämt detta förut" säger han och mitt hjärta slår fortare och fortare. En person som kommer ihåg sådana små detaljer som man berättar för den är något av det bästa jag vet. Det bevisar bara intresset personen har i mig. Hur kunde jag ens ha mage att såra någon som faktiskt verkar bry sig om mig en hel del? 

"Förlåt..förlåt för allt" säger jag och snyftar till. Plötsligt känns det som att alla tårar har kommit tillbaka igen och att jag skulle kunna gråta floder. Men just nu tror jag inte det är det bästa jag kan göra i denna situationen. Ludwig skakar på huvudet och låter sedan en tung suck slinka ur sin halvöppna mun. 

"Förlåt mig, jag överreagerade lite tidigare, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär" säger han ångerfyllt och jag nickar långsamt. "Dock förstår jag att du blev lack" säger jag och nu är det min tur att ge ifrån mig en tung suck. Det är väl klart att jag blev chockad innan när han reagerade som han gjorde på scenen men jag förstår honom så jävla väl ändå. 

Han tar tag i min ena hand och kramar om den hårt. "Shit vad du är kall" säger han och släpper handen för att sedan krama om mig ordentligt. Jag omfamnar honom tillbaka och kramar om honom hårt. Detta var precis det jag behöver i denna situationen. En trygghet som kan hålla om mig och värma mig. 

Plötsligt flyger en tanke förbi min skalle och utan någon egentlig eftertanke börjar jag prata igen.

"Innan jag lyckas fucka upp allt igen, vill du bli tillsammans med mig?" säger jag nervöst. 

Han släpper kramen lite och tittar chockat mot mig som bara står och ler lite försiktigt mot honom. Aldrig tidigare har jag känt sånt mod som jag känner i stunden och jag förstår inte var tusan det kom ifrån heller. Inuti min bröstkorg känner jag hur hjärtat slår fort och tungt. Det känns som det ligger en enda stor sten innanför bröstet medan jag nervöst väntar på svar från Ludwig. 

Tänk vilken flopp om han svarar nej. 

"Kom igen idiot svara ja" hör jag plötsligt hur Dante ropar bakom oss vilket får mig att småskrata lite och nervositeten försvinner en aning. Även Ludwig får upp ett litet leende över sina läppar. "Såklart jag vill" svarar han och åter igen kommer våra läppar i kontakt i en kyss.  

Såhär vill jag ha det föralltid. 

The end