she's the man ➳ hov1

17. BADA

Edens perspektiv

"Öh, Ludwig?" säger jag en smula rädd medan jag försöker lokalisera mig i mörkret. Något oplanerat måste ju förstås ha hänt med tanke på den kraftiga inbromsningen som chauffören gjorde och sen dessutom att allt ljus bara försvann sådär. 

"Ja?" hör jag hur han säger nära mig i mörkret. Jag låter mina händer veva runt lite här och var med ganska hårt kraft. Det jag inte förväntar mig, att Ludwig står så pass nära mig som han gör, innebär att jag svingar min arm i full fart rakt mot hans privata del. 

I och med att jag inte direkt ser något så låter jag ljudet av en kvidande Ludwig och sedan ljudet av en duns mot marken avgöra att det var där jag träffade. 

"Vad f*uck var det bra för?" stönar han av smärta vilket gör att jag skrattar till lite. "Sluta skratta Albin, seriöst" säger han irriterat innan han sedan fortsätter att kvida av smärtan. Precis när jag ska öppna munnen för att be om ursäkt till Ludwig sprakar det till i högtalarna som finns konstruerade i bussen. Jag förstår direkt att det handlar om ett viktigt meddelande så jag stänger igen munnen direkt för att kunna lyssna bättre. 

"Okej, så vi är mitt ute i ingenstans och bussen har stannat på grund av att den förmodligen har gått sönder, great" säger chauffören och jag är påväg att tappa hakan. Till att börja med diggar jag inte den här detaljen med att vi är mitt ute i ingenstans vilket innebär att i princip vilken hemsk människa som helst från skogen kan attackera oss. Detaljen med att bussen har gått sönder gör inte heller saken bättre. 

Jag stönar ogillande och drar upp min mobil från min bakficka som jag sedan använder för att lysa upp i mörkret. Ludwig verkar fortfarande ligga kvar på marken ihopkurad till en liten boll. Åter igen skrattar jag till lite men när jag möts av en dödsblick av Ludwig försvinner skrattet direkt och jag biter mig lite i läppen. 

"Vi kanske borde dra ut och kolla?" föreslår jag med ett försiktigt leende och Ludwig nickar på huvudet till svar. Kvidande reser han på sig innan vi sedan lämnar vardagsrummet och går ut mot köksdelen av bussen där de flesta redan verkar vara vakna. 

"Vi lär bli fast här ett tag" säger Dante med en tung suck när vi närmar oss de andra. Alla möjliga svordomar snurrar runt inom mig men jag väljer att avstå från att säga de högt. Det hade kanske vart lite opassande. 

"Det ligger en sjö precis utanför bussen, vi kan ju alltid bada" säger Noel med en axelryckning. Jag ser på honom hur han kämpar med att verka obrydd och låtsas som att det här med att 'bada' inte är en big deal för honom. Egentligen verkar sanningen vara att han bara vill slänga av sig kläderna och hoppa i direkt. 

Med tanke på mina svårigheter i detta väljer jag att titta mot honom med en skeptisk blick. Tyst ber jag till gud att ingen annan av killarna diggar hans idé utan att vi stannar kvar här inne. "JA" utbrister Ludwig glatt och pressar sig förbi mig i den trånga gången. "Gärna för mig" säger Dante med en axelryckning. Han ler lite men när han möter min blick och kommer ihåg att jag faktiskt är en tjej försvinner hans leende. 

"Kommer du eller?" frågar Noel mig men jag bara skakar på huvudet. Orden som Victor sa åt mig innan jag drog iväg snurrar runt i mitt huvud. Han sa åt mig att jag absolut inte under några som helst omständigheter får bada, för det skulle förstöra allt. 

"Jag stannar nog här, är inget jättestort fan av att bada" får jag fram tillsammans med ett svagt leende. Till min stora lycka verkar alla killar köpa min lilla lögn men jag ser på Dante hur han ler brett och han tycks även skratta lite åt mig. 

En efter en försvinner de ut genom bussdörren och jag går tillbaka till min sovkupé där jag tar upp min mobil för att ringa Joel.