Nyckelns hemlighet

Blå jacka och randig halsduk

 

Att veta vem man är eller vart man hör hemma är vårt, jag tror att det är en fråga jag aldrig riktigt kommer få svar på.

Mina föräldrar dog när jag var litet och sendes har jag hållit mig undan från värkligheten. Det sista jag fick av mina föräldrar var ett gammalt skrin. I skrinet låg en nyckel och i enna äden av nyckeln sitter det en lapp som lyder “för den som vill vara sig själv”.  Varje gång man öppnar skrinet hörs en melodi som min mamma alltid gick runt och sjöng på.

Under tre års tid har jag försökt att hitta till vad eller vart nyckeln leder till men jag vet inte. Nu för tiden brukar jag bara sitta i min mammas gammla rum. Den vita färgen på vägarna håller på att falla av och det är stora hål i gardinnerna. Mittemot sängen står det är bord som jag brukar sitta vid, på  bordet står det gamla skrinet. Jag stirrar ut genom det sönderslagna fönstret. En kall vind flyger igenom rummet och görs så att alla löv som ligger på gålver virvlar runt. Plötsligt ser jag en pojke med blå jacka och randig halsduk utan för fönstret. Häftigt reser jag mig upp så att stolen åker i golvet med en duns. Snabbt drar jag för gardinnerna så att han inte ska se mig. Jag har inte träffat någon på flera år och ingen har varit här sen mina föräldar dog. Mitt hjärta dunkade hårdare och hårdare i bröstkorgen. Det är tyst en stund och ingenting händer. Försiktigt särrar jag på gardinnern för att se om han är kvar, men har är bort. Med ett ryck vrider jag på huvudet mot dörren, det låter som någon går upp för trappan. Är det pojken eller han kanske inte är ensam. sagta backar jag bakot med blicken på dörren. Nu är personen precis utanför dörren, sagta går handtaget ner och det börjar gnissla och knacka i gångjärnen.