Nyckelns hemlighet

Nyckeln

-Äh du är bara svag, säger jag och rycker i handtaget bakom alla växter, men det går inte.

-Nå starke Adolf får du upp den? Han tittar på mig och skrattar lågt.

-Aja vi måste hitta nyckeln innan det blir mörkt. Jag drar ur min hand från växterna som täcker muren. När jag vänder mig om så står Hugo precis framför mig, jag känner hans tunga andetag som flygger igenom mitt hår.

-Hej, säger han och tittar på mig.

Då mätker jag att min mössa har fastnat i de taggiga växter vid murer. En hårlock landar i mitt ansikte utav vinden så jag kunde bara se med det ena ögat. Han tar hårlocken och sättter den bakom mitt öra, nu står vi här som helt förstenade och håller i varandras händer och bara glor på varandra. Efter en stund ryser jag utav en kal vind pusst som flygger förbi oss. Han bakar ett steg bakåt och jag följer efter, plötsligt hör vi ett konstigt ljud. Hugo släpper mina händer och bakar ett till stag bakåt och tittar ner i marken.

-Nyckeln!!! Skriker vi på sama gång när vi ser det blängkande i gräset. Jag tar upp den och kyser den lätt sen slännger jag mig i Hugos famn utan att tänka.

-Förlåt säger jag och bakar några steg, jag vänder mig om och börjar gå mot huset.

-Sarah vänta hör jag Hugo bakom mig. Jag svarar inte och fortsätter att gå framåt. Plötsligt känne jag något runt min midja, det är Hugos armar som han slutits sig runt mig. Han vänder mig om mot honom och håller fortfarande runt min midja.

-Det gör inget, säger han och kramar mig. Nu är den där käsnlan tillbaka, jag vill men jag känner inte honom, aja jag vill lära känna honom tänker jag och slår mina armar runt hans nacke.

 

Hugos perspektiv

Jag känner hennes tunga andetag mot mitt bröst, mina händer är runt hennes midja och jag känner att jag är varm i hela kroppen även fast det är kalt utomhus. Jag drar upp henne lite så hennes fötter lufter från marken, sakta börjar jag gå in i huset. När vi väl kommer in till vardagsrummet sätter jag henne i ena fotöljen. Med tystnad går jag till den öppnaspisen och läger in mer ved. Sen när det är gjort går jag förbi fotöljen där Sarah sitter på väg till den andra fotöljen. Men hennes hand tar tag i min och hindrar mig från att gå och sätta mig ner. Hon reser sig upp och tittar på mig med sina vackra bruna ögon. Jag sätter mig ner i den andra fotöljen  och leder henne imot mig. Nu sitter hon i mitt knä och bara tittar på mig.

-Vad stod det på den sista lappen? frågar jag henne.

Hon tar upp lappen ur fickan och börjar läsa.

“Kära Sarah det är din far igen, du är en klyftig en som hittar mina lappar. Precis som din mor. Det finns saker som jag borde ha sagt till dig tidigare men vi vill vänta tills är lite äldre men vi hoppas att du förstår. Men skrinet som din mor och jag äger kommer inte alltid tillhöra oss. Men om du förstår så finns det en andra halva och den halvan måstes öppnas och föras ihop med din blivande del. Jag hoppas du förstår men mer förklaring finns på nästa lapp. Med en kort beskrivning finns den på ett ställe som man vill ta hjälp av antingen att åka tillbaka eller åka framåt men det bästa om man är i nuet. // Fredrik Shlagenberg din far.”

Jag upprepar den sista meningen för mig själv några gånger, “Med en kort beskrivning finns den på ett ställe som man vill ta hjälp av antingen att åka tillbaka eller åka framåt men det bästa om man är i nuet.”

-Kommer du på något? frågar hon samtidigt som hon smeker min hand fram och tillbaka.

-Nä gör du?