What I Like About You

Kapitel 14

Måndag 28/3-33

"Vad du inte fattar, pappa, är att jag har ett eget jävla liv. Jag får åka hem till vem fan jag vill och du kan inte stoppa mig. Du kan inte hålla mig instängd här hemma, som i en bur i hundra jävla år. Skaffa dig ett liv och låt mig leva mitt. Jag var arg på er och jag somnade utan att kolla mobilen. Jag kan inte rå för det." Skriker jag innan jag smäller igen dörren till mitt rum och slänger mig på sängen. Jag hamnar dock inte direkt på sängen utan jag hamnar över någon annan. Därför ska jag kanske lära mig att se mig för innan jag slänger mig där, jag har varit med om det förut och det är alltid samma person som ligger under mig när jag tittar upp.

"Vad fan vill du mig, Charlie? Du var så jävla kaxig så du behöver fan inte ens vara i närheten av mitt rum." Skriker jag på honom och ställer mig upp bredvid sängen igen. Han sätter sig upp och ser trött på mig.

"Vem är kaxig? Junie, vad fan är det här om dig och Sam?" Jag himlar med ögonen och pekar på dörren som en uppmanande gest att han ska gå härifrån. "Knullade ni? Snälla svara mig."

"Men nej!" Skriker jag. "Jag är tretton år! Kan ni aldrig förstå det eller? Jag är tillsammans med vem jag vill och just nu är det Sam." Säger jag irriterat och slänger mig än en gång på sängen. Den här gången sitter han ju upp, så jag träffar rätt. "Gå nu!"

"Jag vill bara vara säker." Mumlar han skamset. Han vet i alla fall när han överreagerar och har vett nog i kroppen att känna skam.

"Varför ens? Du sa ju själv att jag är värdelös så låt mig vara med någon som vill ha mig." Mumlar jag ilsket in i kudden.

"Jag har fan aldrig sagt att du är värdelös." Utbrister han. Jag blir ännu mer arg och stödjer mig på armarna för att kunna stirra på honom när jag fortsätter prata.

"Så du minns inte att du sa att du aldrig skulle bry dig om mig om vi inte var släkt?" Frågar jag med blicken fäst i hans. Han himlar med ögonen och tar tag i mina händer och drar upp mig i sittande ställning.

"Är det därför du är så arg på mig?" Frågar han och jag rynkar ögonbrynen mot honom. Vad trodde han?

"Du sa ju själv 'vad fan hörde du?'" Säger jag menande, nu lite lugnare än innan.

"Ja, jag tänkte mer på det som Collin sa." Säger han fundersamt. Jag skakar på huvudet och lägger armarna om hans nacke. Jag kan aldrig vara arg på Charlie länge. Han kramar mig tillbaka och trycker in ansiktet mot min hals. Jag släppte ut håret för att de inte skulle märka mitt sugmärke.

"Jag älskar dig." Mumlar jag, plötsligt redo att förlåta allting och gå tillbaka till hur det brukar vara.

"Jag älskar dig också." Mumlar han tillbaka innan han släpper mig och sätter sig i skräddarställning mittemot mig. Han ser nyfiken ut. "Så hur är Sam då?"

"Vad nyfiken du blev helt plötsligt då. Nyss hatade du honom." Mumlar jag. Han harklar sig och ler sedan mot mig. Det är uppenbart att ingenting har förändrats, att han bara vill få ut information.

"Nej, jag älskar honom nu." Han tittar bort och drar handen lätt under näsan innan han ser tillbaka på mig, leende. Ett tydligt tecken på att han var hundra procent sarkastisk.

"Han är inte som ni tror." Säger jag menande. Han himlar med ögonen och lägger händerna på knäna, som att han är påväg att gå.

"Han är nog inte riktigt som du tror." Kontrar han och slappnar sedan av igen. Jag himlar tillbaka med ögonen och lägger mig sedan på rygg. "Känner du ens honom än? Har ni snackat om någonting seriöst över huvud taget?" Jag biter mig i läppen och sluter ögonen. Jag känner hans hand på mina knän som nu pekar upp i luften.