What I Like About You

Kapitel 48

Tisdag 5/4-33

Irriterat sliter jag upp dörren till huset. Det kändes faktiskt bra en stund. Medan jag satt hemma hos Tea och pratade ut om allt. Det kändes bra att få berätta hur jag tycker och tänker, att få berätta det för någon som på något sätt kan förstå. Även om hon är ganska fri att göra vad hon vill är hon ändå ganska ordentligt övervakad av sin pappa. Hon förstår mig när jag säger att det är jobbigt med en överbeskyddande pappa som tror att han kan sätta gränser på allt. Jag är inget barn, jag har rätt att göra precis vad jag vill med mitt liv, min kropp och mina känslor. Det måste han inse någon gång. Jag tycker att det är fel av mamma som inte sätter stopp för det han håller på med.

Jag sparkar av mig mina skor och slänger min jacka på golvet innan jag korsar hallen för att springa uppför den vita trappan.

"Junie?" Hör jag mamma ropa från köket, men jag ignorerar henne eftersom hon antagligen har fått veta om mitt och pappas gräl. Hon behöver inte lägga sig i direkt när vi har bråkat. Hon kan börja med att säga ifrån innan någonting händer, då kan jag lyssna på henne. "Junie, snälla stanna." Jag går in på mitt rum och smäller igen dörren hårt. Vid sådana här tillfällen vill jag hemskt gärna ha ett lås på min dörr. Collin och Charlie fick lås till sina dörrar när de fyllde femton. Jag får inte ett hur mycket jag än bönar och ber. Jag sätter mig irriterat på sängen och tar upp min telefon för att titta vad som har hänt sedan jag tittade sist. Inte så mycket, faktiskt. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag tittade sist när jag klev in på vår gård. Ett par aviseringar från olika appar, men inte något svar på något av de meddelandena jag skickat under promenaden hem från Tea. Både Sam och Elis har meddelanden från mig liggandes i deras inkorgar.

En knackning på dörren får mig att sucka djupt och se på dörren vars handtag trycks ner. Jag ser irriterat på dörren när den glider upp och avslöjar min pappa.

"Ut." Muttrar jag när han möter min blick. Han skakar lätt på huvudet och kliver in i rummet innan han stänger igen dörren. "Jag sa ut. Kan jag inte ens få vara ensam på mitt rum när jag vill det?" Utbrister jag ilsket.

"Junie, jag vill bara att vi ska reda ut det här." Säger han och tar de fyra stegen som krävs för honom att ta sig fram till sängen. Han sätter sig ner bredvid mig och jag ser surt ner i golvet. "Förlåt för att jag reagerar som jag gör. Men du är tretton år och jag är inte van vid att sådana här saker händer en liten tjej i din ålder. Jag vet att ni båda var med på det och så, men jag blev bara chockad och lite upprörd. Du vet att du alltid har varit min lilla tjej och du vet att jag älskar dig väldigt mycket. Jag gjorde som jag gjorde för att jag älskar dig, jag tänkte inte på hur ni skulle känna över det, men när du sa att du hatar mig och allt det där så förstod jag det. Jag har skrivit ett meddelande till Elis pappa och jag har bokat ett möte tillsammans med grabbarna på fredag. Du var den enda jag hade kvar, men nu är jag här."

"Vad är det du försöker säga?" Frågar jag och tittar upp på honom. Han ser länge på mig innan han öppnar munnen.

"Det är jobbigt för mig att säga det, men det är klart att du får göra vad du vill och vara med vem du vill. Det kan inte jag sätta stopp för, hur mycket jag än vill det. Men jag vill att du får ta del av samma sak som Collin och Charlie har tagit del av. Du vet mycket väl att både dina syskon och du var så kallade misstag, även om jag och mamma inte ser er som det. Men ni var inte planerade, utan ni bara blev till. Vi vill inte att ni gör samma sak, ni måste vänta tills ni träffar någon som ni vill ha barn med och tills ni har råd att skaffa familj, okej?" Han ser allvarligt på mig och jag nickar lätt. Bara tanken på att jag sitter och lyssnar när min pappa säger det här till mig får mig att vilja börja rodna.

"Jag lovar." Säger jag kort. Han nickar och ger mig ett trött leende. Det syns på honom att dagen måste ha varit jobbig, och jag är anledningen. "Förlåt för det där jag sa, om att jag hatar dig och att jag inte vill kalla dig pappa. Det bara flög ur mig, jag älskar dig."

"Jag vet det, älskling." Säger han och lägger armen om mina axlar innan han drar in mig i sin famn. "Och jag älskar dig också."

"Kan vi bara försöka glömma att det där hände mellan mig och Elis? Du kanske kan försöka låta mig och Elis ha det för oss själva. Det var så det skulle bli." Säger jag menande. Han släpper mig och nickar mot mig.

"Självklart. Men det kanske inte behöver hända igen, heller." Säger han med blicken djupt omborrade i mina ögon, förmodligen i ett försök att läsa av mig. Jag skakar på huvudet och sträcker lite på ryggen.

"Så det är okej för mig att ha killar här och att vara hemma hos killar?" Frågar jag. Han nickar och reser sig upp från sängen.

"Det är okej, men du kan berätta när du sover borta också. Jag var väldigt orolig den där gången när du åkte hem från studion med Sam för att du var arg." Jag nickar och han ler mot mig innan han går fram till dörren. "Det är mat om en liten stund, du kan väl äta med oss?"

"Jag kommer ner snart." Säger jag och ler lite mot honom. Han nickar innan han öppnar dörren och lämnar rummet.

-

10/12-14