Twisted Games

Kapitel 2

"Är du alltid så här dryg?", frågar jag efter att Dylan kommenterat mitt val av att ha på mig en kort svart kjol, först efter att han spanat in mig en stund. Är jag chockad? Nepp.
Detta bevisar bara att mina fördomar om honom stämmer och att han inte alls haft en dålig dag igår utan snarare bara är en, rakt ut sagt, skithög.

Dylan sitter i soffan med sin marinblåa kostym och är djupt försjunken i en hög med papper som ligger stökigt framför honom på soffbordet. Det ser ut som att han är på en photoshoot när han lägger pennan mot läpparna och rynkar fundersamt på pannan.

En harkling rymmer från mig då jag förväntar mig ett svar.

"Jag säger bara vad jag tycker.", yttrar han elegant och viftar med handen som om min närvaro förstör något. Min trotsighet gör att han ger mig en blick som om jag ligger långt ner på näringskedjan eller kanske inte ens klarar testet för att få vara delaktig.

"Och hur funkar det, tycker folk om dig?", vet att det bästa vore att springa så fort jag kan ifrån honom men en del av mig vill lära honom. Lära honom hur man beter sig. Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst. Ganska basic. Sådant man lärde sig på dagis.

"Verkar funka bra.", han gör en gest mot sin perfekta kropp vilket får mig att skratta ljudligt. Så klart egoisten ska skryta om sitt utseende, allt här i världen handlar ju om ens utseende....

Detta ska vara en högt uppsatt mäktig man...
Är så imponerad...lär mig snälla.

"Så du lever livet på ditt utseende? Du vet att en persons personlighet påverkar det yttre.".

"Kvinnor jag möter klagar inte, inklusive dig själv.", vågar han med självsäkerhet påstå. Hans blick är nu fäst vid min och han kör sin lilla stirr lek ännu en gång.

Hans utseende är något extra, de klarblå ögonen, skäggstubben som han låtit sitta kvar vid hakan framhäver hans manlighet, skarpa kindben, det där mörka tjocka håret som antagligen är mjukare än molnen. Usch vad töntigt det lät. Men man kan också tydligt se svinigheten i det där perfekta ansiktet han blivit välsignad med.

"Jag har redan hittat min rätte.", han gör en kort paus. "Och tills hon kommer tillbaka kan jag likväl leka lite.". Ett kattliknande leende formas i hans ansikte, äcklas av ordvalet men hade inte förväntat mig något annat från honom. Ryktena stämmer.

Så jag antar att den här Linn är den rätte, skulle hon verkligen uppskatta att han ser kvinnor som någon forma av leksak som är designade för hans njutning? Hon kanske är lika skadad som han vad vet jag.

"Du har det väl lite förspänt.", får jag ur mig. Dylan ger mig en frågande blick från den beigea skinnsoffan. "Med tanke på din far. Jag kan tänka mig att lekarna du har inte är ett ensidigt utnyttjande.", de blåa ögonen blir nu ilskna vilket i vanlig ordning gör mig tillfredsställd.

"Du vet ingenting om mig, du borde inte yttra dig.". Jag vet tillräckligt.

"Jag kan tänka mig att du haft det väldigt svårt att födas med en silver sked i munnen.", han rätar sig defensivt upp, samlar ihop papperna framför sig i en prydlig hög.

"Nick, du talar lite för mycket om saker du inte vet någonting om. Det kan sluta illa.", hotar han och borrar blicken i mig. De där jävla blickarna.

Tråkigt att jag inte bryr mig Dylan.

"Vad hände då?", frågar jag med huvudet på sned, "Jobbade pappsen för mycket, glömde din existens?", en kylig väsning rymmer från hans hals.

Vet inte riktigt var den här elaka attityden kommer ifrån men jag fortsätter. Att man haft ett jobbigt förflutet är ingen anledning till att behandla folk illa, jag om någon vet detta.

"Nick.", säger han kort samtidigt som han tar med sig sina papper och lämnar mig ensam i vardagsrummet.

"Ehm...vad händer?", Liz dyker upp bakom mig och jag inser att jag står kvar som ett frågetecken i tv-rummet efter Dylans lilla utrusning. Dramaqueen.

"Ne inget.", svarar jag och hon släpper det genast vilket glädjer mig. Att snacka skit om hennes bror med henne var kanske inte det mest ultimata.

Han gjorde mig så extremt förbannad bara med sin närvaro, förstår inte riktigt varför..

"Timmy kommer strax!", ögonen fylls med längtan. Så gulligt. Hon studsar upp och ner och jag blir lite orolig att en snubbel olycka ska inträffa då ett par höga stilettklackar sitter prydligt på hennes fötter.

"Har du snackat med James något?", frågar hon och drar med mig till soffan för lite tjej snack.

Jag berättar lite kort om att allt är bra och ljuger om hur lyckliga vi är. Den här distans grejen är verkligen inte min grej, det känns mer som ett långdraget break up. När jag är med honom försvinner den känslan så jag får stå ut. Tills jag vet hur vi ska lösa det här.

***

"Var är den omtalande Dylan?", frågar Timmy glatt efter att gett Liz en obehagligt lång kram som fick mig att bli relativt obekväm. Han blickar nyfiket hennes korta klänning och vinkar flirtigt med ögonbrynen. Liz fnittrar som ett fån medan jag ger ifrån mig ett kräkljud. Ta in på ett rum...

"Dylan!!!!", skriker Liz med ett brett leende på läpparna. Mina ögon vänder sig mot gästrummet som han nu befinner sig i, vi väntar tålmodigt på att det ska passa kungen att kliva ut till oss vanliga människor.

Dylan dyker snart upp, skakar professionellt i Timmys hand och ger honom en skeptisk blick från topp till tå. Antagligen för att betrakta om den här killen är värdig hans lilla syster.

De ser så olika ut, Dylan i sin stela kostym och Timmy i ett par slitna jeans och en vit tshirt. Dylan dömer honom säkert med tanke på den äcklade blicken som just nu befinner sig i de där ögonen.

Timmy ser lite skakis ut men han gör sitt bästa för att verka självsäker inför Dylan. Han är verkligen perfekt för Liz, de är lika entusiastiska på livet, går alltid runt och ler utan någon uppenbar anledning. Kanske är det så man ska göra för att bli mer positiv, gå runt och le hela tiden? Intala sig själv om att alla är fin fint.

"Du är ju lite liten.", vräker den kaxige jävlen ur sig och drar ihop munnen en aning. Dylan är kanske ett huvud högre. Stämningen blir så stel att man önskar att golvet bara hade slukat upp en.

Timmy tar det med en nypa salt och skrattar medan Liz förfärat hämtar efter andan och knyter sina händer, antagligen för att inte flyga på Dylan här och nu. Det hade varit en otroligt underhållande scen att bevittna, får bita mig i läppen för att inte brista ut i skratt.

Min tanke är att ligga inne på rummet och sträck kolla någon serie hela dagen för att undvika Dylan.

Min plan förstörs efter ett par avsnitt av the hundred då jag får ett mejl från jobbet där de genast beordrar in mig.

Det är ju kul med ledig helg och så. Med ett högt stön slår jag igen macbooken utan att läsa klart hela meddelandet och traskar ut. Detta händer lite då och då när chefen får inspiration.