Twisted Games

Kapitel trettio

Medan Linn fortsätter att läsa stänger jag ute orden hon yttrar och lägger fokus på att försöka slänga mig hårt mot stolsryggen för att välta den. Efter några fram och tillbaka gungningar tar jag sats och slår mig hårt bakåt. Det svider till i ryggen samtidigt som jag faller bakåt och känner hur stolen går i spillror.

Mitt huvud träffar det kyliga, hårda golvet men smärtan verkar inte registrera sig. Snabbt drar jag loss min andra hand och en befriande känsla drar sig över den utsatta huden.

"Vad gör du?", Linn ställer sig hastigt upp och riktar pistolen mot mig men hon håller sig på ett säkert avstånd. Rädd för vad jag kommer göra antagligen. Min hjärna hade nästan förträngt hennes existens. Mina händer drar sig ner till mina ben och jag drar ur de brutna stolsbenen från repen.

"Stanna där.", varnar hon och jag försöker försiktigt resa mig upp. Mina händer glider försiktigt upp och jag visar mina handflator mot hennes håll med hopp om att hon inte ska se mig som ett hot.

"Låt mig gå.", säger jag när jag kommit upp på fötterna. Hela min kropp är stel och jag känner mig en aning snurrig. Lade hon något i vinet? Det måste hon ha gjort. "Vad la du i min drink?", frågar jag.

"Stanna sa jag.", hon tar ett kliv närmre mig. Kan se hur hennes händer börjar darra. Det är svårt att tyda om det är på grund av rädsla eller ilska. Båda?

"Du vill inte göra det här.", jag tar ett kliv närmre henne. Linn drar upp den andra handen runt pistolen också och försöker hålla ett stadigt grepp. Hon misslyckas. "Han kommer aldrig förlåta dig om du gör det.", hon blickar mig hastigt från topp till tå med gigantiska ögon.

"Han vet inte att jag inblandad.", svarar hon och verkar inte ens tro på sig själv.

"Du var hemma hos honom.", min röst är lugn och jag vet inte riktigt varför men paniken har lite halvt flugit iväg. "Någon har säkert sett något. Jag menar var är pappsen nu?", ett leende formas på mina ömma läppar.

"Han ska bara hämta pengarna sen kommer han och hjälper mig med dig.", hon talar så snabbt att det är tydligt att nervositeten formats i hennes inre. Kan inte ta det tysta hotet på allvar. Hon känner inte längre att hon är i överläge, trots att det är hon som har en pistol riktad mot mig. Hon kommer inte att skjuta. Eller?

"Det har gått ganska lång tid nu. Är det inte lite märkligt?", jag tar ännu ett kliv mot henne och hon tar ett bakåt. "Vill du veta vad jag tror?", ännu ett kliv mot henne. Hon skakar på huvudet samtidigt som hon pressar ryggen mot väggen bakom sig.

"Han lämnade dig här, för att du skulle ta smällen. Han vill inte 'fixa' mig. Han vill bara bli av med dig. Som du sa själv, alla rymmer från dig.", detta kan ta två riktningar det vet jag. Antigen blir hon arg eller ledsen, jag måste bara hoppas på det senare alternativet. Är Linn sårbar är det lättare.

Hennes ögon är en stor röra och jag kan inte tolka vad hon känner. "Folk bryr sig inte om människor som inte bryr sig om sig själva. Du älskar inte dig själv eller hur?", nu står jag endast en halv meter ifrån henne.

"Håll käften!", skriker hon och lyfter pistolen så den är i höjd med min panna. "Du försöker psyka mig.", säger hon med en svag och nedbruten röst. Hennes ögon är fyllda med tårar så jag gör något rätt iallafall.

"Tror du Dylan är typen som faller för mördare?", jag lägger huvudet på sned och gör allt i min makt för att inte visa minsta lilla rädsla. "Tror du han kommer rusa in här och rädda dig? Ta upp dig på sin vita häst och rida iväg med dig i soluppgången?".

"Sluta.", nästan bönar hon och jag lyssnar. Mina händer greppar hastigt tag i pistolen och jag lyckas slita den ur hennes grepp i en hastig rörelse. Istället för att kämpa emot faller hon ner på golvet och snyftar högt. Lite ovetandes hur man använder en pistol håller jag den ändå i ett självsäkert grepp mot henne.