Twisted Games

Kapitel tjugofyra

Jag och Dylan tar in på ett hotell över natten då klockan blir allt för mycket. Alice stannade kvar på sjukhuset i fall att James skulle vakna. Hon lovade att höra av sig så fort han är kontaktbar antagligen bara för att jag vägrade gå annars.

Jag försökte få Dylan att boka ett eget rum men han envisades om att han ändå inte skulle sova och jag var för trött för att tjata så gav efter.

När vi väl är här inne instängda i ett litet rum inser jag att det är ett stort misstag. Hela rummet fylls av den där dragningskraften, gör mitt bästa för att inte låtsas om den.

Det är ett relativt fräscht rum med tanke på att vi bokade i sista sekunden. I mitten av rummet står en gigantisk säng som är fylld med ett tiotal mjuka kuddar och två fluffiga täcken och jag längtar redan.

Dylan sätter sig på skinnfåtöljen som står framför tvn och startar den utan att säga ett ljud. Han har knappt yttrat några ord sedan vi kom hit och det skrämmer mig en aning.

Han ville inte ha mig mer. Det var försent. Han ville ha henne och det var dags för mig att acceptera det här på riktigt. Vi hade ändå aldrig varit något. All drama med honom har skett utan att ens ha ett förhållande, hur skulle det sett ut om vi var ett par? Katastrof!

Tanken om att flytta igen kommer tillbaka och det känns som att det är enda lösningen för mig. Jag kommer aldrig komma över honom när jag är nära honom. Han har inpräntat sig i min hjärna och vägrar släppa taget. Så jag måste sticka och släppa allt det här.

Jag hatar hur han får mig att må, så jävla oklar i allt han gör. Varför är han ens här om är förlovad med någon annan? Varför plågar han mig? Njuter han av det här?

"Nick, gråt inte snälla.", han ligger plötsligt bredvid mig med sina armar tröstande om min gråtande kropp. Hurklar mig och försöker skaka av mig honom men han är en aning starkare än jag. "Det krossar mig att se dig sådan här.".

"Varför är du ens här?", får jag ut mig och vill verkligen ha svar på den frågan nu då det inte går ihop i mitt huvud. Han beter sig som att han bryr sig samtidigt som han beter sig som ett kyligt as som inte bryr sig det minsta lilla. "Lek inte med mig.", snyftar jag när han försiktigt stryker sina fingrar över mitt hår i en tröstande gest. Kan inte hindra mig själv ifrån att njuta av hans beröring samtidigt som den bränner mig på ett smärtsamt sätt då det inte känns genuint.

"Det gör jag inte.", svarar han och vänder mig snabbt om så att mitt ansikte är vänt emot hans. Hans fingrar drar i min haka så att mina ögon möter hans och jag känner en trygghet trots att han är så konstig mot mig. "Jag har aldrig lekt med dig. Skulle aldrig göra det gullet.", viskar han och stryker bort tårarna under mina ögon men det kommer bara nya.

Han kan inte ens vara ärlig. Det visar bara tydligt att han fortfarande håller på med sitt spelande.

"Varför är du här?", upprepar jag ännu en gång och kommer smälla av om han inte svarar denna gången.

"Jag vill finnas här för dig.", svarar han och fortsätter sitt uppdrag med att få bort mina oändliga tårar. "Jag bryr mig om dig.", det där jävla ordet igen.

"Men du är ju inte riktigt här.", beskyller jag och känner hur tårarna börjar avta då jag istället fylls med ilska. Han har ignorerat mig under hela resan. Är det för att han är rädd att Jessica ska få redan på det? "Du beter dig som om du är rädd för mig.".

"Jag är rädd för dig.", säger han snabbt och jag kisar med ögonen mot honom. Så klart är han rädd för mig, han kan joina klubben. Det har blivit några stycken nu.

"Vad menar du?", kräver jag att få veta och han suckar lite halvt. Är han rädd att jag ska förstöra förlovningen med den perfekta barbien?

"Du får mig att känna märkliga saker.", säger han mystiskt.

"Vad betyder ens det Dylan?", skriker jag och börjar tappa tålamodet. "Prata klar språk med mig.".

"Det betyder att jag är,", han tar en kort paus för att hämta andan, "....förälskad av någon fucked up anledning.", jag stelnar till en aning av hans val av ord. "Och jag har yttrat det flera gånger men jag får inget tillbaka Nick.". Han har delvis rätt i det han säger, har nog inte alls yttrat vad jag känner för honom. Men hur ska jag kunna göra det när jag knappt vet själv?Varför bryr han sig ens när han har en fästmö samt är besatt av sitt perfekta ex Linn? Var platsar jag in i hans skeva kärleksliv? Inget av det här är äkta. Men han får mig verkligen att tro det.

"Vi skulle aldrig funka Dylan.", säger jag och blundar för att slippa se hans reaktion. "Du spelar ett spel med mig och det har jag vetat från början men jag har dragits med men det är slut på det nu.", mina tårar har äntligen slutat rinna och jag inser vad som behövs göras.

"Vad fan ska jag göra med dig.", muttrar han surt och reser sig upp från sängen och börjar panikslaget gå fram och tillbaka i rummet. Jag sätter mig upp i sängen och stirrar förvirrat på honom. "Okej Nick vill du veta varför jag är här? Det är för att jag fucking äls..".

"Jag låg med din vän.", skriker jag innan han hinner avsluta sin mening. Vad fan babblar han om? Sådant där kan man inte säga till folk när man inte menar det. Jag kan inte höra de där orden. Är absolut inte redo för det där. Han stannar upp och ser ut som att någon smällt till honom. "Sam.", han verkar inte förstå och jag kommer på att vi gett varandra låtsas namn. "Han som kom till dörren.", förtydligar jag. "Träffade han efter galan igår.".

Dylans ansikte är en stor röra av känslor och det ger mig en svidande känsla i hela kroppen. Vill ta tillbaka det, avslöja att det inte stämmer. Vill inte såra honom men han verkar ju inte förstå att detta inte kommer funka. Vad är hans plan? Att jag ska vara hans vänsterprassel? Det vill jag inte.

"Jag behöver en drink.", han lämnar rummet med en hög smäll efter sig.

Dylan stack. Ja han stack. Vad hade jag förväntat mig? När jag slog upp ögonen satt Liz på min sängkant och höll mig tröstande i handen. Vi åkte tillsammans till sjukhuset och fick reda på att allt var okej.

Jag pratade med James i någon timme och vi rensade luften en aning. Det känns fortfarande lite konstigt att vara med honom men att inte vara med honom. Antar att det tar tid att vänja sig efter så många år.