Twisted Games

Kapitel fjorton

Vi sitter i soffan och kollar på någon tråkig film som Liz valt. Hon hade tjatat på mig i flera timmar om en familje filmkväll och tillslut gav jag med mig.

Det har gått några dagar sedan Dylan och jag stötte ihop med hans 'vän' Troy och vi har inte pratat sedan dess. Vet inte riktigt vad jag ska säga till honom. Vill inte vara delaktig i något så vidrigt.

Dylan sitter uppe sent om nätterna och skriver effektivt i sin mystiska bruna bok och den nyfikne delen i mig vill inget hellre än att läsa.
Men hans avslöjade om videon gjorde mig äcklad samt rädd att han skulle dra in mig i något liknande. Så gör mitt allt i min makt för att hålla avstånd. En del av mig saknade hans dryga kommentarer men försöker att inte tänka på det.

Min mobil vibrerar som aldrig förr och jag gör mitt bästa för att ignorera den. Efter en timme av spamm får Liz till slut nog och kastar sig över min mobil.

"Liz!", skriker jag och får sträcka mig över Dylan för att få tag i den. Känner hur han stelnar till när mina ben nuddar hans och jag himlar lite med ögon.

Vad är det med folk och deras rädsla för mig? Är jag så skräckinjagande? Kastar en 'idiot' blick åt honom innan jag sätter mig på andra sidan soffan igen så att distansen mellan oss blir större än förut.

"Vem är det som skriver hela tiden Nikki?", Liz tar tag i fjärrkontrollen för att pausa filmen. En hög suck rymmer från mina läppar när tre par ögon är riktade mot mig. Tack Liz, verkligen.

"Det är bara James.", svarar jag undvikande och vill inte ens kolla på mobilen. Han har skrivit som en galning i ett par dagar nu och jag förstår honom. Har ignorerat han helt sen bomben blev droppad, om att James kunde tänka sig att flytta hit. Vet inte hur jag vill ha det ännu.

"Bråkar ni?", frågar hon och jag kommer på att hon inte blivit informerad om det senaste ännu. Hon vet ingenting då hon är helt förtrollad och fast sydd med Timmy.

"Något i den stilen.", svarar jag.

"Ska du dumpa honom?", får hon ur sig och jag blir chockad av hennes fråga. Ska jag dumpa honom? Har ingen aning.

"Antagligen inte.", tittar ner mot mobilen och ser ett flertal sms och missade samtal. Kan känna att Dylan stirrar mot mig men vill inte möta hans, antagligen, dömande blick.

"Svara honom då Nikki.", ger ifrån mig en nick och lämnar den stela stämningen med kinder röda som tomater. Var hon tvungen att göra det där framför Dylan?

Bestämmer mig för att åka dit, vi behövde reda ut det här. Vad det här än nu var. Sedan behövde jag prata med min mor som jag också valt att ignorera sedan vårt senaste samtal där hon drog upp min far.

***

Jag sitter i soffan med James varma armar runt mig samtidigt som vi kollar på en film jag knappt bryr mig om.

Han hade övertygat mig ännu en gång om att vi var ämnade för varandra och vill så gärna tro på det. Min osäkerhet sitter fortfarande kvar men vi kan ta oss igenom det här. Vad är kärlek utan lite hinder på vägen?

Jag valde att inte avslöja kyssen mellan mig och Dylan då vi trots allt inte var tillsammans under den perioden. En liten hemlighet skadar väl inte? Samtidigt betydde den kyssen ingenting, helt oskyldig.

James lyckades jag övertala om att inte flytta till mig. Vi behövde börja om, bygga upp tilliten, på avstånd. Han måste kunna visa lojalitet för mig även om jag inte är vid hans sida hela tiden. Annars är det dödfött hur vi än gör.