"Dags för dig att gå.", säger Dylan som nu kommit upp på fötterna och ställt sig framför mig för att blocka mig från mannens blickar. Vilken hjälte...
Mannen härmar Dylan och reser sig hastigt upp, han borstar av smuts från sina pösiga jeans och rät...
Första veckan efter händelsen passerade fort med mycket, polisförhör, läkarbesök, folk som undrade om man var okej. Jag var konstigt nog väldigt okej med allt som skett, det tog inte så hårt på mig. Jag var tillbaka på jobbet redan efter tre dagar då jag inte stod ut med att glo ut i luften. Det jobbiga var att min far och Troy fortfarande var på fri fot.
Dylan övertygade mig och Liz om att installera övervaknings kameror i lägenheten i fall att något sådant här skulle ske igen. Vi gick med på det för att slippa höra hans timmar långa föredrag om fördelar.
Liz var också väldigt lugn trots händelsen, hon hade spenderat mycket tid hos Timmy de senaste dagarna. Det känns som att hon snart kommer att flytta in där och överge mig. Trots att det kommer få mig att bli ledsen att inte se hennes glädje fyllda aura varje dag är jag glad för hennes skull.
"Är du redo?", frågar Dylan medans han lutar sig mot väggen bredvid min dörr på rummet. Vi ska på våran första officiella dejt. Eller andra kanske?
Dylan bjöd med mig hem till sig efter sjukhus vistelsen och hade proppat hela lägenheten full med blommor, efter att han förklarat att man köper blommor när man gjort bort sig, bjöd han ut mig.
Dylan bär en kostym som vanligt och jag ler lite fånigt över hur mina tankar ändrats. Innan hatade jag de där jävla kostymerna, men det har blivit en del av han. Och han hatar jag ju inte.
"Ja jag antar det.", suckar jag och blickar ner mot min överdrivna outfit. En fjäderlätt rosa skjorta och en högkjol. Mina fötter är prydda med ett par stilettklackar som får mina ben att se en aning längre ut. Jävla Liz som ska övertala mig till att ha på mig sådant här. Det känns alltid som att det blir för mycket, antigen är man för vardaglig eller är man för fixad. Det finns inget mellan ting.
"Nick, du är så vacker.", han tar tag i min midja och vänder mig smidigt om så att mina händer naturligt finner hans bröstkorg. Hans beröring får fortfarande min kropp att brännas till liv. Jag suger in lukten av hans starka parfym som jag älskar så mycket. "Jag älsk...", min hand flyger till hans mun för att tysta honom. Vi hade pratat om detta, det var för tidigt för att slänga ut sig sådana saker.
"Dylan.", väser jag och kan känna hur han skrattar under min hand. Det smittar. Jag älskar att se honom så här, lycklig. Glad.
"Jag vet.", säger han när jag tar bort min hand från hans perfekta läppar. Han lyfter sakta upp min haka och placerar en lätt kyss mot mina läppar.
Vi skulle ta det lugnt. Börja om, skäller jag på mig själv när allt jag egentligen vill är att slita av honom kläderna. "Kom.", han skrattar lite åt mitt uttryck och tar tag i min hand för att dra mig ut ur lägenheten.
När vi kör ifrån restaurangen plingar min mobil och jag tittar mystisk på det okända numret som skickat ett meddelande till mig. Med en snabb rörelse låser jag upp och kollar vad som står.
'Vi behöver prata. Ring mig. Med vänlig hälsning Harry Scott', jag ryser till och minns hans ord.
'När du får reda på vem min son egentligen är.'.
"Vad är på tok?", frågar Dylan och sneglar mot mobilen men jag hittar snabbt lås knappen och gömmer meddelandet för honom.
"Vem säger ens så? Vad är på tok?", retas jag med hopp om att han ska släppa ämnet. Jag har fortfarande inte berättat om hans fars försök med att köpa min tystnad. Det har inte kommit ett bra tillfälle för mig att säga det.
Han börjar försvara sina ord val och jag kollar skeptiskt på honom samtidigt som jag ler och älskar det här. Att vara i hans närhet. Detta skulle bli bra. Det är bara början på vår historia. Vi skulle klara det. Jag och han.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
