Twisted Games

Kapitel sju

Ligger sömnlöst i sängen och inser vad som faktiskt hänt under dagen vilket ger mig en smula ångest. Dylan hade fått bevittna en lite halvt pinsam galen sida av mig som inte många har. Fan. Tanken får mig att må illa. Känner honom knappt ändå fick han se det där....

Kanske därför han höll sig undan med den där Jessica hela kvällen istället för att gå mig på nerverna?

Hur ska jag ens kunna prata med honom igen?  Hans äcklade ögon över mitt beteende hemsöker mig trots att jag inte vill lägga någon vikt på det. Känner honom inte så hans fördomar om mig borde inte ge ifrån sig den här märkliga känslan av avisande.

En del av mig vill att han ska förstå att det, finns en anledning till att ja, jag är som jag är. Tanken att detta skrämde honom så mycket bekräftar i princip att han ej kommer kunna klara av de lager av 'konstiga beteenden' jag besitter.

James har ringt mig ett flertal gånger men har inte orkat svara. Vet inte vad jag ska säga till honom. Kommer antagligen att förlåta honom som vanligt, låter han behandla mig som skit gång på gång bara för att jag älskar honom. Vill vara stark och lämna men vet knappt vem jag är utan honom....

Men en hög suck ger jag upp försöket med att somna, det är för mycket skit som snurrar runt i huvudet. En tornado har tagit fart därinne och vägrar lämna.

"Kan du inte sova?", säger en röst från soffan när jag traskar mig genom hallen mot köket.
Mina ben stannar upp och ögonen glider mot Dylan som sitter nedsjunken i soffan med en bok och en penna i mörkret. Kostymen bär han prydligt som vanligt.

Vad skriver han? Dagbok?

Golvlampan står tänd och ger ifrån sig lite ljus i det mörka rummet, ser nästan ut som att han har en strålkastare mot sig.

"Bara tankar som snurrar runt.", pekar menande mot mitt huvud. Jag drar fingrarna genom mitt trassliga blonda hår och bryr mig en halv sekund om mitt utseende. Minns snabbt att Dylan är ett svin och släpper tanken.

"Ahh, de har ett sätt att hålla en uppe hela nätterna.", instämmer han och ger mig ett nästan genuint leende. Har han gått sönder? Han beter sig nästan som en civiliserad människa. Drömmer jag kanske? Eller gör han så här för att jag inte ska bli illa till mods över mitt beteende i skogen?

"Vad gör du uppe?", frågar jag misstänksamt och han drar besvärat fingrarna genom sitt hår.

"Jess gick ifrån mig.", svarar han efter en stund och tittar ner mot sin bok som han nu stängt. Dylan drar med fingrarna över den bruna pärmen och studerar den noga.

"Varför?", vet inte hur jag ska reagera. "För att du var sen? Ni löser det säkert.", säger jag lite stelt. "Köp blommor till henne.", så problemet löst. Nikki förhållande fixaren till er räddning, tacka mig senare.

"Blommor?", skrattar han och de där charmiga ögonen möter mina. Fan det var dumt, jag skulle inte sagt blommor så klyschigt. Min blick fastar på de där överdrivet vita tänderna. Måste han se så perfekt ut?

"Är det så du och din partner löser konflikter, köper blommor när han gjort bort sig?", Dylan lägger roat huvudet på sned, väntar tålmodigt och intresserat på mitt svar. En känsla av osäkerhet glider igenom min kropp då jag inte vill att han ska döma mig av någon anledning.

"James gör aldrig bort sig.", blir irriterad av att Dylan pratar om mitt förhållande som jag själv inte ens vet vad det är. Är vi tillsammans? Nej? Ja? Kanske? Ingen aning men Dylan behöver inte veta det.

"Det måste vara ett skämt.", Dylan kollar misstroget på mig. "Alla gör bort sig.". Min mun kan inte yttra några ord, vill inte berätta om bergochdalbanan jag kallar förhållande. "Bråkar ni aldrig?", jag himlar med ögonen. Förstår han inte sig på gränser? Man kanske inte vill prata öppet om allt.