Twisted Games

Kapitel åtta

Jag bestämmer mig för att kliva upp, drar av mig det fluffiga täcket och låter tankarna om livet största frågor vila kvar i sängen.

Drar på mig ett par jeans och ett linne och funderar lite på vad man ska gör idag då jag fått ledigt på en måndag, Liz har säkerligen något planerat.

"Ska du med till Liseberg?", skriker hon glatt innan jag ens hinner kliva ur rummet och jag ler lite, hon har blivit som en öppen bok för mig.

Till min förvåning möts jag av fyra par ögon, står obekvämt i tv-rummet och min nyfikenhet dras till tjejen som sitter i Dylans knä med hans arm runt sin tajta midja.

Jag känner genast igen henne med sitt långa blonda hår, ett perfekta leende med fina vita tänder. Ja, en Barbie i människoformat helt enkelt, så överdrivet perfekt att man blir lite irriterad.

"Ehm som tredje hjulet då eller?", frågar jag och min blick glider över de glada individerna och Dylan.

"Men sluta fåna dig. Det blir kul.", svarar Liz och ger mig sina hundvalps ögon, undrar varför jag så gärna vill göra henne till lags. "Detta är Jessica.", lägger hon till och ger mig en konstig blick som om jag skulle kunna tolka den.

"Trevligt, Nikki.", jag sträcker fram min hand och hon tvekar i någon sekund, kan se en äcklad blick gömma sig i de där stora ögonen.

"Jessica.", nästan fräser hon. Mina axlar ryker lite men fortsätter att le för att visa att jag inte bryr mig om hennes spydighet.

Dylan får ett snett leende från mig som han besvarar, det i sin tur leder till att han blir armbågad av Jessica vilket får mig att le bredare. Kan se att han gör sitt bästa för att inte brista ut i skratt på grund av mina blickar men kanske hade gjort samma om jag hade en galen Jessica i mitt knä.

Efter mycket tjat från både Liz och Timmy bestämmer jag mig för att följa med, hur illa kan det bli? Kanske kommer att bli bästa vän med Jessica under dagens slut. Man vet aldrig vad världen har att erbjuda. En del av anledningen till att jag flyttade hit var för att pusha mig själv till att ta mig an utmaningar där man inte är helt bekväm så detta är bra för mig.

***

"Men kom igen!", skriker jag och är full proppad av adrenalin då vi spenderat två timmar med att åka dessa galna karuseller.

Adrenalin måste vara min favorit känsla, jag älskar det.

"Ni kan inte åka till Liseberg och skita i Baldern.", klagar jag med uppspärrade ögon och ger ett försök till hundvalps ögon men misslyckas då Liz ser helt oberörd ut. Måste öva på det där.

"Jag vill inte dö.", svarar Liz när jag drar med mig dem till kön. Timmy försöker vara stöttande och erbjuder sig att heja på som svar får han ett högt stön från mig. Behöver ingen cheerleader utan en partner in crime.

"Detta är inte riktigt min grej.", Timmy spärrar upp ögonen mot de skrikande passagerarna på åkturen, han ser svimfärdig ut, orkar inte ens tjata mer.

"Var fegisar då, gör det själv.", säger jag besegrat men vägrar låta mitt humör påverkas av deras negativitet.

"Jag tror på dig!", ropar Liz glatt när jag stampar iväg.

En hand placeras på min korsrygg när jag står i kön, rycker till och vänder mig snabbt om, möter till min förvåning Dylans klara ögon. Han har inte synts till på hela vistelsen då Jessica inte gjorde det till någon stor hemlighet att hon tycker illa om mig.

"Jag åker med dig.", konstaterar han med handen fortfarande mjuk på min rygg i en beskyddande gest, gillar känslan men väljer ändå att dra mig bort från hans beröring. Får en fundersam blick av honom men ingen kommentar, kanske inser han att det är lite opassande att ta på någon man knappt känner.