Twisted Games

Kapitel tjugosex

Ikväll ska jag ut med Lennie och Felicia och dricka lite, hatar att medge det men har blivit en slags flykt att dricka alkohol. Det har varit väldigt mycket nu på den senaste tiden och det får mig verkligen att slappna av och glömma så jag fortsätter. Då mitt nya motto är att göra det som är bäst för mig.

"Ni ska inte med då?", Liz springer runt i köket som någon form av galning. Hon ska bjuda Timmy på sin favorit rätt ikväll och hon stressar över att han inte kommer att gilla den.

"Nej.", svarar hon kort utan att titta upp mot mig. Hennes ansikte är inte lika glatt som, vanligt och det gör mig lite besvärad.

"Säger han något illa om detta Liz,", jag gör en gest mot bänken som är fullproppad av omgjorda lasagner. Ganska maniskt beteende, men jag ska inte döma. Hon är upp över öronen för denne mannen så jag kan till viss del förstå henne. "så kastar du honom gumman.", hon brister ut i skratt och jag ler brett över mitt lyckade försök med att få henne att hitta tillbaka till sitt charmiga jag.

Kvällen är som de flesta andra vi haft den senaste tiden. Vi dricker, hoppar, snackar och älskar livet. Nuet.

"Jag måste pissa!", skriker jag till Lennie och Felicia samtidigt som jag drar mig ur vår hoppande cirkel. Med halvt fungerande ben tar jag mig till toaletterna för att ge min blåsa en befrielse.

När jag gjort mig kvitt mina bekymmer så bestämmer jag mig för att ta en cigg på den där balkongen jag befunnit mig på allt för många gånger. Den platsen där jag berättade för Dylan om mitt förflutna. Då han höll om mig och låtsades förstå. Det var tider det, när man var en naiv vilsen själ.

Jag sätter mig på en kall stol och stirrar upp mot den stjärnklara himlen, undrar vad han gör nu? Tittar han på stjärnorna? Eller på henne? Han är säkert med henne eller så har han skaffat sig ett nytt byte. En ny själ som ska smutsas ner av hans vidriga handlingar. Svin.

Blir irriterad över mig själv, att jag inte lyckas släppa honom från mina tankar. Han har förtrollat mig, gett mig någon form av kärleksdryck. Eller så var någon form av demon som äter upp ens själ. Ja så måste det vara.

"Nämen! Är det inte sockertoppen?", jag flyger fort upp från stolen men full som jag är så trillar jag ihop på marken. "Vilket sammanträffande.", han skrattar och stegen närmar sig mig.

Fan. Fan. Fan. Fan. Fan.

En hand syns plötsligt i mitt synfält, han vill hjälpa mig upp? Ignorerar argt hans hand samtidigt som jag muttrar en rad svordomar. Min kropp lyckas ta sig upp och nu står jag framför Troy som har ett brett äckligt flin på läpparna.

"Vad vill du?", frågar jag och försöker att ignorera min darriga röst. Sist hade han varit så nära mig, så hotfull... Minnena får kallakårar att rusa genom min kropp.

"Jag får inte tag på vår käre vän Dylan.", han ger mig en sorgsen blick och stirrar ut mot stjärnorna. "Säg mig, var är han?".

"Han har stuckit.", svarar jag och ryker lite på axlarna. Flytt fältet. Planerar sitt bröllop med sin perfekta barbie fästmö. "Är inte direkt vän med honom så vet inte.", försöker jag. Troy börjar skratta.

"Någon måste betala sockertoppen.", hans hand sträcker sig emot mig men jag lyckas ta ett steg bakåt och undvika beröringen. Han ler roat och sliskigt. Kräk är vad han är.

"Rör inte mig!", lyckas jag skrika. Varför är ingen annan ute? Varför vill världen att jag ska vara här själv med ett psyko som Troy. Detta har inte ens med mig att göra, hur lyckades jag bli indragen i den här skiten. Knarkkungen har till och med givit mig ett smeknamn, vad fan?